Vägen till framgång

är genom silversked i käften när du föds eller blod svett och tårar genom livet. Jag hade den andra vägen att gå. Jag kunde ha slutat som ett ner knarkat vrak och jag förstår att vissa tror jag det är sådan människa jag är. Och absolut om man enbart känner mig genom den här bloggen! Som är djupt begraven av min ångest, självhat och förödelse. Livet är jävligt enkelt, eller ibland nattsvart och smärtsamt. Jag fattar inte ibland vem jag är, när jag kommer ut ur den svarta dimman. Den här gången fick jag INGEN hjälp. Det tog mig därför 3 mån extra att hitta mig själv igen och bygga upp livet. Nu kämpar jag stenhårt, jag jobbar så fingrarna blöder! Jag har en bestämd framtid år mig själv som är ljuv. I all den lyckan jag känner inför det här, skruvar jag mig i ångest över allt meningslös jag är, saknaden av personlighet, pengar, finess, stjärnglans så är jag sämst, ful, tråkig, meningslös och undrar varför jag ens lever. Samtidigt som jag älskar mig själv, jag är bara jag, glad, galen, säker, målinriktad, går min egen väg, vänner, jobb, ser ok ut. Varför är jag då så jävla SKEV HELA TIDEN? 

Fuck me

Är allt okej? 

VARFÖR I HELVA JVÄVLA VÄRLDEN var jag tvungen att fråga det? Kunde jag inte spela cool? FÖR EN GÅNGS SKULL?! Dö jag dö!

Nyktert läge

Ska hålla mig nykter, spik! Livet går bra lugnt harmoniskt. Men fan vad jag lever rövare emellanåt!