Efter en spontan tripp över östersjön var 15 timmars sömn SKÖNT. träffade min SSK på tåget, ska ringa och hon fixar lite doktor kontakt. om allt går enligt plan nu så kommer framtiden vara rätt okej för ett tag framöver.. hur saker är påverkar mitt psyke mer än jag någonsin förstått. känns skönt att komma till denna insikt. idag är det dags för frisering. god damn on time!

Sluta drick alkohol NU. Säger jag alltid till mig själv men varför i helvete lyssnar jag aldrig?
Där igen..

Drömmar

Trots min galna hjärna så är den inte 24 timmar om dygnet fast i min egna lilla tönt misär. Jag blir läskigt aggressiv emellanåt för andra orättvisor man tvingas på. Jag gör ofta önskelistor som ibland ser ut så här:

Att jag vaknar en morgon och märker att alla bestämt sig för att en ny värld är möjlig.

Att demokratin vidgas och omfattar hela samhället, inklusive arbetsplatserna och hela ekonomin. Och alla länder som fortfarande kvävs och mördas av typ en viss.. gubbe.. som.. typ isolerat hela sitt folk i Nord Korea..

Att man inte kan tjäna pengar på att äga.

Att kön blir en ointressant pryl man rycker på axlarna åt. Kvinna, jaha, intresseklubben antecknar.

Att ingen människa ska tvingas döda och dödas för sitt ”fosterland”.

Att det inte finns några länder.

Att ingen behöver vara ensam eller mobbas eller utvisas. Vi hör ihop.

Att människor känner sig så upprymda över livet och varandra och naturen att religionerna överges och självmord blir en historisk parentes.

Att fler delar med sig av sina drömmar trots att de känns banala, orealistiska eller självklara.

Att jag kommer ihåg fler av mina drömmar som jag övergett för att de kändes banala, orealistiska eller självklara.

Sen slog extrem egoismen in och då tänker jag: Men vad fan kan jag inte bara trots att jag inte spelar bara vinna 280 miljoner kr. Jag skulle bli så skrämmande grym på att vara rik och chilla runt och sprida kärlek. Med lite utbildning så kan jag tom har råd att volontär arbeta. 

En annan meningslös hobby är fotografering. Den dagen jag fångar ngt viktigt så tar jag bort ordet meningslös. Bjuder på en bild. Som är på en kompis, men eftersom han ser lite ledsen ut så kan jag säga mot hans arga utskällning om han ser detta att han är en hemlös och jag gav honom alla mina 10 kr som jag äger, han blev så glad så han grät. (på riktigt så har han ngt i ögat)

Insikt

Skäms för att jag ibland skäms - för att vara knäpp

Skämt

Jag funderar på vad det här går ut på. Jävla liv, alla små idioter som går omkring på jorden, här uppe i Skandinavien klagar vi över rostig bil, dåligt betalt jobb, dåligt läge på boendet. Fan vilka misärer. Sen har vi utanförskapet i samhället, dom blir vi äcklade av. vilka typer som sitter där och dricker vodka och ser ut som skäggiga svin. Jag blir äcklad och iskall av ilska mot alla människor just nu. jag vill skrika i ansiktet på den högfärdiga kvinnan att hon är det vidrigaste jag vet som rynkar näsan när hon går förbi folk utan märkes väskor och skor. jag vill köra upp en yxa i röven på affärsmannen som är maktberoende och som kör upp sin äckliga kuk i tjejer som har hamnat fel. några gånger mig själv.
jag vill slå mig själv för att jag mår så här och känner en sån vanmakt inför allt. jag vill bara leva! men allt går bara fel fel fel just nu. hela mitt liv rasar och hela jag är bara ett svart hål.
varför är livet bara en jävla kamp hela tiden?

Litet kryp

Jag har aldrig hatat mig själv så hårt som jag gör just nu. min mor och far borde säga åt mig hur värdlös och misslyckad jag är i deras ögon. att hur dom än försöker så har som skapat den äckligaste dottern på jorden. varför kastar dom inte ut mig ur lägenheten och kväver mig i snön spottar på mig och ger min döda kropp till hundarna. varför är jag världens elakaste människa mot dom jag älskar mest? varför har jag den sjukaste och vidrigaste hjärnan på den här jorden. jag vill inte leva med mig själv längre jag hatar mig. jag sitter fast i mig själv med allt hat, sorg och skam över vad jag har gjort och sagt. jag är ondskan och lömskheten. varför dör jag inte bara för. jag måste härifrån jag måste bort jag går sönder. tänker skära mig det spelar ingen roll längre, 4 år skadefri jag vill bara göra illa den här äckliga kroppen jag önskar att jag kunde skära ut tungan på mig skälv så jag för evigt höll käften. hur fan ska man få ut i text hur jävla mycket man hatar sig själv. det spelar ingen roll längre om jag berättar hur mycket jag älskar dom jag är för sjuk i hela jävla huvudet för att dom ska förlåta mina hemska ord. jag går sönder och dör nu.

Medans livet står stilla fortsätter tankarna att arbeta. Det känns som om jag är en glömd person som egentligen inte har någon mening med att finnas. Hemsk och elak tanke. Jag vet inte om det räcker att stå ut i några månader om sommaren kan göra allt bättre, då har jag iaf ett hem för 3 månader... Vet inte om tillståndet är kemiskt eller materialistiskt. jag vill inte äga ha saker, men jag vill samtidigt inte frysa huttra ute i snön, så svart vitt är inte verkligheten än.

Ska träffa gamla vänner idag, det är alltid mysigt men irritationen kan gnaga hål på mig. en person lever ett liv som är så långt ifrån mitt och innehåller all dålig karma enligt mig. däremot kan man inte säga något medans hon pladdrar på om sina design väskor sen i nästa sekund att barnvagnar är dyrt. jag kräks i hennes ansikte.
varför träffa henne? Egentligen den andra som jag är riktig vän med, vi har inte så mkt övers alls med blondinen i koben.

Sammanfatta nya året.                Klart.

Jag måste stoppa kroppen full av substanser. Jag ger vika. Kan inte hantera känslorna. Att bedöva med preparat är överlevnad just nu, att hålla fasaden uppe är livsnödvändig. Blir äcklad av att svara på frågor, dom vet ju alla svaren. Så för att undgå diskussioner och jobbiga blickar, bedöva, sminka ett ansikte, spela så det ryker. Underbara talang för falskhet.
Vad hade dom sagt om jag blotta mitt inre?

Till det positiva, jag har fått ett erbjudande. Om jag kan skrapa ihop 15 000 så kan jag behålla livet, det är så det funkar ska ni veta, extrem stimulans som röjer undan alla tankar och känslor av hat, meningslöshet, värdelöshet, panik och inombords tårar. Kommer en sådan undanflykt får det kosta vad det kostar. Jag lever redan på gränsen.

En annan del av samhället..

Att vara hemlös är bland det jobbigaste jag har upplevt. Det är kallt ute och kallt har fått en ny innebörd. Jag gick till Central stationen i Uppsala för att döda lite tid. Jag tänkte att jag ser väl ut som någon som ska med tåget minus mitt blåöga och fläskläpp kanske. Jag satt där och efter ett par minuter kommer det äldre personer som levt som jag fast plus 10 år. Att lyssna på dom och höra hur deras liv ser ut berör mig verkligen. Jag funderar om dessa är mina framtida vänner? Att jag har vänner har gjort att jag har haft en soffa att sova på men att känna sig som en belastning gör att det är fruktansvärt att ens ta så mkt utrymme som ens en soffa. Det var länge sen jag åt riktig mat och varm mat nu. Psyket är slutkört. Att inte ha en mobil begränsar mig mest just nu, jag får inte kontakt med min SSK. Tankarna snurrar kring självmord då jag inte kan se en utväg från det här. Finns ingen livsgnista kvar. 27 år. jag trodde att livet skulle bli bra mycket ljusare efter allt jag har sett och varit med om. Men min sjuka hjärna förstör varje möjlighet till stabilitet.

död

Nu sprutar tårarna och kroppen i sjuka skakningar av ångest. Ansiktet blå slaget av självhat. Text kan inte beskriva hur jävla ont allt gör just nu skriker ett monster där inne den måste ut ut ut.. Så jävla skamsen döda mig!!!!!!!!!¡!!!!!!!!'!!!!!!!!'

Farväl styrkan att orka att kämpa. Farväl hoppet om att någonsin få ett år utan denna nedgång.
När all ondska och hat i världen strömmar in i min öppna kropp som det gör är det svårt att sortera och stänga av. Det tar en stor tugga av mig. Vem säger att det blir bättre? Tio år av upp och ned, hur mycket orkar våra kroppar ta?
Jag är med min absolut bästa vän men inte ens hon ser eller förstår. Jag kan ju alltid le och prata. Varför kan jag inte lägga mig ner och skrika så att bara någon kan slita ur denna djävul som äter av mig. Dövar mig med det som finns nu, alkohol. Fan detta sprit land. Fan ta min ångest och min förlorade livslust.

Jävla tomhet och meningslöshet som invaderar min hjärna. Missar dessutom en tid hos SSK för att jag inte kan ta mig någonstans. har inga pengar alls ingenstans att sova jag orkar fan inte det här längre. vet ni hur skört det är egentligen.

Sveriges verklighet

till panik

sitter med panik i hela bröstet just nu. döden flåsar mig i nacken. det är så nära. ingen förstår att orden inte går att säga. det är så lätt att le och inget visa. jag kan skratta mer än alla andra när jag vill. det är min största synd. vill en människa dö så är det så lätt så skrämmande lätt att  jag får rysningar över hela min kropp. men vi är ambivalenta vi alla människor är. det räddar vissa, de känslor som säger du dödar någon annan med oss. när det släpper är det då vi känner så här? rädd för mig själv måste ut måste bedöva mig önskar att jag kunde få ut känslan här kan inte säga den till någon.

vill inte

Hittade lite gräs i väskan från U.S. Lyckan är total om så kort.

Cynisk

Nu börjar energin spruta ur mig fast inte på det där härliga sättet. truten går i ett och rastlösheten som detta tar med sig är utanför människans natur- jag kan promenera i 3 timmar och måla 400 tavlor men det hjälper liksom inte. allt är fortfarande helt sprittande i kroppen.

Idag ska jag iaf umgås med en gammal vän som jag inte har sett på över ett år, ska bli kul. stimulans om så i en liten dos. fick en super fin bild idag från USA och smärtan i själen när man ser härliga stunder från förr har inte en bra inverkan på mig. jag sörjer bara det roliga som har varit för att det är så grått och hemskt nu. jag hoppas mellan många ämnen, ännu flera i mitt huvud. det är som med min far, i hans natur är det onormalt att inte ha ett fast jobb och lägenhet. jag vet att det är HANS bild av livet. sist jag provade det hoppade jag rakt ner i en gruva. överlevde även det. om meningen med att gå upp på dagen försvinner så försvinner även jag väldigt fort.

så många

har hittat ett forum för bipolära. det är så sorgligt att se hur många som mår dåligt och har den här skiten- jag är fort i det stadiet att  jag inte tror att jag är sjuk. jag vet att jag betett mig och varit är helt galen men kan inte säga acceptera att det skulle vara bipolär? senast i somras var jag inlagd, jag tjatade till mig en läkartid på avd men det enda jag gjorde var att skratta helt hysteriskt hela mötet, läkaren var ny och tittade på mig, tillkallade en kollega som var äldre, denne läkare kollade endast på mig och sa: du blir kvar kvar här.
i efterhand så ser jag att jag var helt knepig, vem är så? men jag kanske endast var trött? sen alla gånger av impulsivitet är kanske också något annat? jag vet inte. men jag vägrar vara sjuk. jag är frisk men förstår att vi bara är bortskämda idioter här i sverige som inte förstår hur man lever. därför blir vi tokiga emellanåt.

Satans verk

att vakna är ju så jävla fantastiskt. kan ju vissa tycka. jag vaknar upp till ingenting. jag vaknar för att inse att när jag kliver upp ( i detta tillfälliga hem) så har jag ingenting att fylla min dag med.
men tro inte att jag är av den lata sorten som bara klagar, nej nej. när jag säger ingenting så är det jag gör troligtvis hur mycket som helst för en annan människa. men jag behöver den där kreativa, extrema själsliga upplevelsen för att få huvudet att sluta snurra.
när jag är så här på gränsen till att rymma iväg, göra illa mig själv, ta livet av mig, så är det så sjukt svårt att hitta det lilla som lindrar lite. innan hade jag troligtvis hällt i mig vin och div andra bersusningsmedel men jag är trött på det tillfälliga. ist tog jag en bil och körde fort fort på små vägarna så fort att hjärtat slog hårt i bröstet men hjärnan blev stilla.
om jag inte tar kniven till min egna strupe så kommer mina handlingar antagligen ta mig till samma ställe ändå.
heja livet.

Efter dagen kommer natten.

men jag kan inte sova. vrider mig i sängen och ilskan över att hela tiden vara vaken gör mig en aning galen. paranoid och misstänksam. jag tror att jag är på gränsen till psykotisk. ge mig sömn. hellre en skär depression än den här upp och ned gången av mani till dödslängtan. jag orkar snart inte mer.

Dunk Dunk Dunk.. huvudet i väggen. snart väcker jag hela gettohill.

En massa mening med livet

Vad är mina drömmar om livet? Vad är det som får mig att le åt den löjliga känsla i kroppen som får mig att inse att jag älskar livet?
Vad är våran existens?
Jag slutade min tidigare blogg. Vad gav den mig?
Vad är den oroande känslan i kroppen vad vill den säga till mig? Den får mig att kvida och gråta. Är det meningen med livet? Hur orkar vi alla upp och göra våra måsten och meningslösa ting.
Vad gör det för nytta att kalla mig psykisk sjuk, när varken mina känslor eller tankar förändras av denna stämpel av mig? Den förhindrar mig att acceptera att detta är jag. Har jag inte rätten att känna som jag gör för att det är en sjuk del av mig? Hur kan jag vara sjuk? Det enda jag vill är att ha stimulans och acceptans. Att leva är en skör linje till att egentligen dö.
Idag vill jag dö. Som igår och dagarna innan det. Den mörka slöjan ligger runt mig och de tunga molnen som omger staden bekräftar bara att mina känslor och tankar är i högsta grad sanna. Jag skriker rakt ut till världen att det inte finns mer att ta! Det sticker av ilska och sorg i min kropp, är detta allt?

Frihet i köttslig form. Jag log.