Benzo

Då var man på tuben till T. Sen till Bålsta! Smacka i sig mer benzo och säga hej då till precis allt. 

Super packad

Bara super packad ska ut och vara galen i Stockholm. Jag vill bara kaosa!!! 

Svag

Jag släpper för impulserna. Laddat med 3 liter vin, tabletter. Jag orkar inte, dumt, men så är det. Har inte en chans att kunna betala hyran. Jag tänkte bara köra på tills jag dör nu. 

Skiter i allt.

Alkohol

Så sjukt. Har suttit hela morgonen med ångest som riktigt krupit runt i bröstet. Rastlöshet och stissighet, tog en liten shot och genast känner jag mig lugnare och bättre. Hur länge ska det här pågå? 

Hello Hell.

Fy fan! Benen kan inte vara stilla, abstinens är ett faktum. Pulsen slår mot strupen, ångesten klöser skiten ur mig. Prata med A är jobbigt. Fan i hela jävla livet jag går i kras. Stal tabletter. Nej jag har inga gränser kvar och NEJ jag kommer inte besöka soc. Det här kommer inte gå. 

Världen förändras snabbt

Efter samtalet igår så fick jag åka hem. Två läkare och jag råkade brusa upp mig. Helt enkelt bli arg när han drog upp självmordsförsöken om & om igen. Jag orkade inte lyssna.. 

Innan jag fick dra därifrån så skulle soc meddelas, han hoppades in i sista sekund att jag skulle bli LVM. 

Nu är jag ute.. Ska egentligen träffa soc i veckan men jag har inte en enda kr att ta mig någonstans för. Inte en kr på telefon heller så kan inte ringa. Detta betyder givetvis att jag inte kan äta heller.

Det är rätt mörkt just nu..

Jag lindrar med det som funkar bäst och finns tillgängligt.. Skulle du ha ett värdebevis ligga hemma, feel free att slänga in de på min lur.

/Dog hon inte av hängning så blir det av en mina 

Känslan

Den där känslan i magen som verkligen stramar av "hur ska det här gå". Ett nervöst, förväntansfullt samtidigt rädd pirr. Så känner jag mig just nu! 

Ska jag bli utsläppt? Ska jag få sippa på ett kallt glas vin? Måla lite? Skaka av mig känslan av att jag inte är något värt, den känslan som uppkommer när du vårdas under tvång och absolut inte får någon som helst vård. 

Så för fan. Låt mig gå nu!!! 

Sorg

Iskan har övergått till sorg. Det känns som om bröstet ska spricka upp och ut skulle svart smörja rinna ut. Det gör så ont för att jag sörjer mitt liv som bara blir värre och värre hela tiden. Jag försöker att tänka att det blir bättre och visualisera en fin framtid som faktiskt är möjlig men det går inte.

Idag har jag hållit mig lugn hela dagen, gjort en grym spellista på Spotify, tecknat och andats lite frisk luft. Men sen är den där igen, ångesten och hatet och sorgen är återigen utbytt.

Jag ber endast om en hjälpande hand!

Det enda jag ber om är lite hjälp.

Ett piller för att få mig själv att sluta klösa mig på armarna och slå huvudet blodigt.

Nej, det kan inte hjälpas. Är dömd till att lida och FAN ta den som skulle hjälpa mig bara för en sekund att må lite bättre! 

DRA NI ALLA ÅT HELVETE!!!!

Så mörkt

Jag blir tokig! Prat prat prat av gubben. Blir snart knäpp! HÅLL TRUTEN!

Helgen suger, tiden står stilla. 

Jag försöker bara sitta tyst och lugn, men det är svårt. Långt där inne är det stress, oro och förtvivlan. 

Jag medicinerar mig bättre själv. 

Här inne ska man endast hålla minen. 

Samtal med en jubel idiot

Hade läkarsamtal, som jag krävde att få då jag darrade och skakade av oro.

Jag förklarade att nu får du fan droga ner mig för jag blir GALEN! 

Han visade tydligt att han var arg för att soc inte satt akut LVM på mig, nu var han ju tvungen att ha ansvar över mig. Han försöker bolla bort den uppgiften. Tydligt. 

Han sa att han skulle samarbeta med en annan läkare angående mig. Även denna chest för att han inte vill ha ansvar. Tänk om jag skulle ta mitt liv? 

På lappen skulle stå: in your face!

Jag snacka till mig seruquel depå 200mg. Jag vill ta de på morgonen för att slippa alla tankar och ångest. Bilder av våldtäkt och misshandlar. Men det blev en kvälldos. Detta fixar jag ju till själv. 

2 långa dagar väntar. Nära att skära halsen av mig när jag duschade. Tänkte vad kan de skada? Men köpte lite choklad ist. 

Later 

Soc, LVM & bara jösses!

Då har dom varit här. Två svala kvinnor från narkotika enheten. Jag kastade ut läkarna x 3 och samtalet flöt på bra. 

Skönast var när jag vände mig om i korridoren och sa till överläkaren: ni behöver väl inte vara med? 

Han kollade chockad på mig och sa neeeej de behöver vi kanske inte nej. 

Så jag log, talade glatt, förklarade att jag varken missbruka eller knarkar. Det händer bara när jag mår dåligt i självmedicinerande syfte. Dom lyssnade och förstod. 

Så jag fick ett mild behandling, infinna mig 2 ggr/mån för urinprov i 2 mån. Annars brukar de vara 2ggr/v x 4mån.

Jag lyckades rätt bra.

Jag väntar nu på att få tala med läkaren och jag borde bli utskriven. Hepp! Det är fredag.

Jag har också klarat av att svara på samtal idag och textat vänner som jag inte har hört av mig till på 1 v.

Fortfarande galet godis sugen. Fuck!

Ja

Så här ser jag ut när jag sitter och våndas inför framtiden. 

Ett värdelöst läkarsamtal

Jag bad att få träffa läkaren. Det som sades: jag kan inte släppa ut dig, vad säger att det inte händer igen?

Jadu, inget. Men risken kommer ju finnas hela mitt liv.

Det är inte alkoholen som är mitt primära problem. Utan att varje stund jag stannar till i livet så kommer min pararella värld och våldtar mig. Minnen, tankar, känslor som inte finns när jag lever fullt ut. Ett recept lyrica skulle troligtvis göra susen.

Men sen så meddelade han att soc kommer imorgon ang LVM. 

Hade jag ens fått reda på det om jag inte bett om att få tala med honom? Troligtvis inte.

De senaste två dagarna har jag även fått fel medicin. Skulle ha sobril fick stesolid (tack) sen dubbel dos seruquel (tack) vilket underlättade denna dag.

Jag har seriösa cravings efter godis. Kan ngn leverera 1kg lösvikt med alla mina favorit sorter? Tack! 

Att vakna till samma helvete

Jag drömde sådanadär verkliga drömmar i morse. Jag kämpade för att uppnå något som jag inte minns vad det var. När jag vaknade med besvikelsen så blev den dubbelt så stor när jag var i sjukhus sängen. Jag tycker inte att jag borde vara här. Hur många gånger har jag inte varit inlagd så här och har det på lång sikt blivit bättre? Nej.

Intervallerna har blivit längre men samtidigt har mina handlingar blivit mer allvarliga. Jag orkar inte mer av det nu.

Jag har en livslång plan nu, jag ser tillochmed hur det kommer fungera. Men jag har två val.. Ett val som kommer ta ett år av mitt liv, men jag kommer bli helt skuldfri. Den andra så kommer jag att göra det jag vill men bli jagad av skulderna längre. Men jag kommer kunna beta av dom i långsammare takt.. 

Vilket jag än beslutar att ta så kommer det vara stress.. Men det kan komma att gå. Det ska gå! 

Ungefär så här stor är världen inne på en slutenvårdsavd

Säger bara att ett, ETT litet ord gör så det känns så här. 

Har idag så svårt att inse att för 4 veckor sen kom det tårar av lycka och jag var i armarna i den människa jag någonsin älskat. Liggandes i en kingsize säng med fönster som vette ut mot en av Amerikas största stad.

Då kändes de som om världen låg vid mina fötter, vi skulle överleva allt, skapa ett emperium tillsammans. Men jag gick i kras, och skärvorna är svåra att hitta och limma ihop igen..

Rent ska de va

När en neddrogad sisorenol gubbe vandrar lös på avdelningen är hygien på topp för oss andra. 

Jag blev plötsligt vansinnig och hälsade vårdaren som hade en smörgås i halsen:

-säg till läkaren att antingen ger han mig starka jävla mediciner eller frigång. 

-vill du träffa honom?

-nej jag vill inte träffa den formidabla idioten jag vill endast att du framför vad jag kräver så jag inte kväver mig med det smutsiga ask vattnet. För snart självdör jag. Bhää bhää.. 

JAG BLIR MER GALEN!!!

Sömn

Sova kan jag, tydligen hur mycket som helst. 14 timmar, BAAM! 

Jag sparar för övrigt alltid kvälls medc till morgonen (seruquel 300mg) och smackar i mig det. Jag klarar då av att sitta stilla som ett fetto och stirra blint på tv. 

Igår hände absolut INGENTING. Förutom lill tjejen som är här inne som vill ha vak. Får hon inte det så går hennes larm på toan där hon sitter med en liten skärva porslin och skrapar sin stackars hud. Sorligt. 

Jag vet inte om jag ska prata med den helt lågbegåvade läkaren idag. Jag gör en tyst bön att hemfärd är nära. Jag dushan tom håret idag. Med HANDTVÅL. Fan så mjukt det blir 😳 

Dränk mig i toan. 

Vad vill han?

Läkarsatalet gick ju allt annat än smidigt. Jag gick därifrån med känslan av att ha blivit påkörd av ett tåg. Han hade inga planer på att skriva ut mig. Ilskan bubblade i kroppen och i hatet och paniken som strålade igenom kroppen sulade jag en kopp rakt in i fönstret. Det sprutade porslin och efteråt så skämdes jag. Det är ju just självkontroll jag måste införskaffa.

En LVM orosanmälan slängde han in lite snyggt på slutet också, det gjorde ju dagen strålande.

Igår sparade jag min natt medicin och tog på morgonen när jag vaknade. Gjort så jag kan ha gått omkring och suttit stilla men nu börjar det riktigt krypa i kroppen.

Jag tänker på mitt vin som står i kylskåpet och drömmer efter varma mackor. Jag kan knappt tala för jag är rädd för att det endast är skrik som kommer komma ut.

Nej, nu ska jag smälla i mig lite rök och ev skrika lite iaf. Det kan inte göra situationen värre.

Fuck me.

Livet från den mörka sidan

Vakna vakna! Frukost och läkarsamtal!

Jag ramlar ur sängen och släpar mig till duschen. Orkar inte duscha håret.

Tar på mig de kläder som luktar minst illa och slänger i mitt andra par i tvätten. Ren=frisk.

Ångest över allt jag käkat senaste 2 dagarna så tar en mandarin till frulle. Ilskan byggs genast upp och läkarsamtal kl 15. Vad skulle jag upp och göra?!

Fan ta alla. Allra mest mig själv.

Formidabla jävla mähän till skötare! Nej jag är inte 5 år och målat en teckning på dagis. Jag är 27 år och min överaktiva hjärna går på högvarv av utmattning samtidigt som understimulans. Såklart jag har lärt mig konsten att spela lugn och samlad, vad tror ni jag har gjort de senaste 27 åren? Jag vill ut och supa, skrika och dö. Ni kan inte hindra mig.

Bara för att jag har kommit över självskadebeteendet skära så finns det andra metoder. Även den äldsta överläkaren skulle kipa efter andan om han visste vad jag gör för att stilla mitt självhat. 

Då var de söndag

Och små brudarna krossar dricksglas och kuttar sig lite. Dom kan ju inte riskera att bli utskrivna imorgon.

ORKAR INTE!! Jag är så dömande och arg. LPT vill stoppa upp de i röven på dom.

Imorgon ska jag ut.

Abstinensen vet inga gränser! 

Dog mer än vad jag överlevde

Efter att jag hoppade från västerbron skadade jag mina ben så illa att jag låg på intensiven i 2 veckor. Jag fick sen remiss/LPT till psyk i Uppsala eftersom jag är skriven där. Jag fick dagen efter åka hem efter ett leende, för lång journal sen tidigare.

Jag hängde mig igår i badrummet och vaknade i morse på golvet. FAAAAN!! Släpp mig fri från den här skiten!! Min sjuksyrra ringde och bad mig träffa henne. Jag kom dit orkade inte sminka mig så kom dit som ett äckligt spöke med svarta ringar under ögonen och bad bara om att snälla, ge mig hjälp att sova och slippa ångesten. NEJ. Jag fick förslag: du kanske ska söka till stadsmissionen så du får vila? Har du pengar mat?: nej. 

Usch det var tråkigt.

Jag sa: jag är bara här för att säga hej då. Jag åker till Stockholm och jag fixar hjälp bättre själv och kommer aldrig söka hos er igen. För den kalla handen ger mig bara mer fan än vad jag förtjänar. Jag går härifrån med större självhat än när jag kom.

Nu sitter jag i en lägenhet, som inte är min. Väntar på en snubbe som ska ge mig benzo och förhoppningsvis något mer. Hur jag betalar? Med min kropp. 

Jag ser inte någon väg ut!!

Mitt sista adjö

Jag klarar inte av det här. Jag har varit ledsen, otrevlig hela dagarna. Idag försökte jag tala med min familj om min situation men jag inser att dom inte bryr sig. Jag kan aldrig komma ut från det här. Mamma sa att jag måste tala om för A om mina skulder så han får bestämma om han vill ha mig. 

Jag har bestämt mig för att göra slut.  Mamma fick mig att inse, vem kan älska mig? 

Min energi finns inte kvar och jag tar livet av mig efter jag betalt hyran på måndag.

För det finns inte längre en utväg. Min syster sa; jag tycker inte ens synd om dig. Som om det är vad jag söker? Medlidande? Jag söker en lösning någon som visar att dom förstår min panik, stress och vanmakt.

M ringde och frågade om jag ville jobba i deras nya projekt. Men hur ska jag kunna göra det? Jag har förstört mitt liv. Jag har förstört det till den grad att det inte finns någon annan utväg än att dö. Tänk att jag levt 28 år, 12 av dom var okej. Sen har jag inte annat än gjort fel beslut, förstört för mig själv, förstört min kropp, min ekonomi, min existens. Med alla lögner som har varit så onödiga. Jag har grävt ett hål som jag nu bara ser som min egna grav. Inte ens min familj tycker om mig. Den enda som älskar mig är S med sitt oskyldiga sinne. 

Jag känner hur jag vill falla ihop och skrika när jag tänker på A. Tänk att den första människan jag älskat ska även bli min sista. Att han aldrig kommer förstå mitt beslut och att jag aldrig kommer kunna förklara. Han kommer sakta glömma mig och en dag kommer jag inte ens vara ett minne för honom längre. Dessutom tror jag att jag bär hans barn. 

Men jag har ändå gjort så mycket som har gett mig mer lärdom än vad de flesta människor aldrig får. Mitt sinne har varit så öppet och jag har givit så mycket av mig själv. 

Men nu står jag med ett tomt skal och ser endast en utväg. För kampen mot drömmen är för lång och kan aldrig bli verklig. 

Verkligheten just nu är att jag inte ens kan köpa mat när jag flyttar. Jag kan inte bära rena kläder eller ta mig till en arbetsintervju. Den onda spiralen har börjat och längst där nere är det så mörkt och kallt. 

 Hoppas på att döden är vad jag föreställt det till att vara. Varmt, lugnt, fridfullt och äntligen inre ro. 

Alla mina beslut har varit fel och jag kan inte ens känna mig ledsen för att jag sårar. För jag sårar mer av att vara här, runt vackra människor som inte förstår vilken smutsig ful människa jag är. Samtidigt som jag skriver mitt sista adjö och sanning tittar min mor på hockey bredvid mig och jag inser distansen vi har mellan oss. Trots mina försök att prata när vi varit ensamma förstår hon inte mitt inre, min kamp. Pappa hatar mig, jag känner hans avsky. Det som gläder mig är att min lillebror börjar bli en underbar människa och jag vet att utan mig kan dom ändå vara starka. 

Jag föddes för att dö. Jag har vetat det hela mitt liv. 

För första gången på över 2 veckor känner jag mig trött, riktigt trött och den här natten önskar jag inget annat än få sömn utan mardrömmar, förvirrande uppvaknandet och en massa panik.