Jag klarar inte av det här. Jag har varit ledsen, otrevlig hela dagarna. Idag försökte jag tala med min familj om min situation men jag inser att dom inte bryr sig. Jag kan aldrig komma ut från det här. Mamma sa att jag måste tala om för A om mina skulder så han får bestämma om han vill ha mig.
Jag har bestämt mig för att göra slut. Mamma fick mig att inse, vem kan älska mig?
Min energi finns inte kvar och jag tar livet av mig efter jag betalt hyran på måndag.
För det finns inte längre en utväg. Min syster sa; jag tycker inte ens synd om dig. Som om det är vad jag söker? Medlidande? Jag söker en lösning någon som visar att dom förstår min panik, stress och vanmakt.
M ringde och frågade om jag ville jobba i deras nya projekt. Men hur ska jag kunna göra det? Jag har förstört mitt liv. Jag har förstört det till den grad att det inte finns någon annan utväg än att dö. Tänk att jag levt 28 år, 12 av dom var okej. Sen har jag inte annat än gjort fel beslut, förstört för mig själv, förstört min kropp, min ekonomi, min existens. Med alla lögner som har varit så onödiga. Jag har grävt ett hål som jag nu bara ser som min egna grav. Inte ens min familj tycker om mig. Den enda som älskar mig är S med sitt oskyldiga sinne.
Jag känner hur jag vill falla ihop och skrika när jag tänker på A. Tänk att den första människan jag älskat ska även bli min sista. Att han aldrig kommer förstå mitt beslut och att jag aldrig kommer kunna förklara. Han kommer sakta glömma mig och en dag kommer jag inte ens vara ett minne för honom längre. Dessutom tror jag att jag bär hans barn.
Men jag har ändå gjort så mycket som har gett mig mer lärdom än vad de flesta människor aldrig får. Mitt sinne har varit så öppet och jag har givit så mycket av mig själv.
Men nu står jag med ett tomt skal och ser endast en utväg. För kampen mot drömmen är för lång och kan aldrig bli verklig.
Verkligheten just nu är att jag inte ens kan köpa mat när jag flyttar. Jag kan inte bära rena kläder eller ta mig till en arbetsintervju. Den onda spiralen har börjat och längst där nere är det så mörkt och kallt.
Hoppas på att döden är vad jag föreställt det till att vara. Varmt, lugnt, fridfullt och äntligen inre ro.
Alla mina beslut har varit fel och jag kan inte ens känna mig ledsen för att jag sårar. För jag sårar mer av att vara här, runt vackra människor som inte förstår vilken smutsig ful människa jag är. Samtidigt som jag skriver mitt sista adjö och sanning tittar min mor på hockey bredvid mig och jag inser distansen vi har mellan oss. Trots mina försök att prata när vi varit ensamma förstår hon inte mitt inre, min kamp. Pappa hatar mig, jag känner hans avsky. Det som gläder mig är att min lillebror börjar bli en underbar människa och jag vet att utan mig kan dom ändå vara starka.
Jag föddes för att dö. Jag har vetat det hela mitt liv.
För första gången på över 2 veckor känner jag mig trött, riktigt trött och den här natten önskar jag inget annat än få sömn utan mardrömmar, förvirrande uppvaknandet och en massa panik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar