När bröstets viktigaste delar försvinner

Det är slutet på 2014. Jag sitter med ett tomt bröst då det känns som om någon har slitit ur all lycka som jag känt de senaste 2 månaderna. Jag är säker på att det inte kommer att bli bra igen.
Jag hittade kärleken i usa, den var så fin och framförallt besvarad. Men idag känns allting fel och jag vill bara lägga mig och krama om mig själv för att få tårarna att sluta komma..

Jag vill inte tillbaka till Sverige och jag är fast nu. Jag är jagad av kronofogden och min ångest har inga gränser. Jag kan knappt andas eller prata. Känns som om någon sakta kväver mig för vad har jag kvar att hämta från livet? Det kommer aldrig att bli bra..

Han vill inte ha mig längre, jag visste att jag inte skulle ge mitt hjärta till honom. Ingenting spelar någon roll längre för allt man känner är en lögn. Hur kunde jag tro att han älskade mig?

Jag har ingenting och inte en krona, jag kan inte betala mina räkningar eller köpa mat. Allt är becksvart och smärtan över mitt misslyckande liv är skärande. Jag har gjort mer än många andra men jag har också skadat mig själv så mycket till den grad att jag inte längre tål att se på min kropp. Kan någon se hur nära jag är den där gränsen till att tippa och aldrig mera komma upp..

Förstörda liv förstörda jävla liv

Jag ligger i en möglig skitig soffa. Jag tänkte göra det bekvämt för mig själv. Jag är så borta. Vet inte vad jag gör jag är så äcklig. Döda mig.. Vilken känsla att upptäcka! Alkoholens biverkning baksmälla. Kemisk oro i hela systemet, ångest, självmordstankar ren jävla panik! Jag ville bara dö. Jag rullade till min befrielse en fet blunt och värmen lugnet dock paranoia smekte runt mig. Kl är 00 mitt i natten jag ska sova. Men jag kan inte! För blandar med baksmällan är nya fyllan med droger och allt annat skit. 

Droger och självförakt

Alkolist javisst. Jag ser och känner denna drog. Så djupt inne i mig cirkulerar det hela tiden. Alkoholist. Gömmer mig med hat och förakt. I en värld som inte ens är verklig. Jag kommer nog att dö,".. Drogerna cirkulerar och humöret sviktar, jag är fast. Bunden vid berusning denna värld som ej är verklig. Jag inser detta nu men dagarna fungerar ändå, för att ljuset vid dagens slut betyder att jag kan ge min kropp lugn men endast genom substanser som ej är bra. Jag vet ett annat sätt att stilla mitt kaos men jag behöver en plan, en ide hur jag ska nå mitt mål. Ett hälsosamt liv, utföra det jag älskar och som skänker mig lycka och glädje. 

När livet nästan tar slut

Jag var en tanke ifrån att ta livet av mig här borta. Allt bara försvann! Alla möjligheter och all kraft. Jag är helt pank, tappade bort mitt allt och hade den starkaste ångesten som min kropp någonsin skapat. Att tänka på Sverige gör mig illamående. Där väntar kronofogden, abstinens, LVM utredning, hemlöshet, arbetslöshet, vanmakt och tomhet. Jag vet inte hur jag ska fixa det här! Jag kan inte andas utan är fast i en ond centrifug som tar allt jag har. Jag är jag, med mina tankar och planer men finns ingen kraft att ta mig framåt. Jag nöter hål på stället jag står fast i och tårarna vet inga gränser. Dom dränker mig snart! Vill bara ha trygghet och lugn men finns inte att hitta någonstans! 

Tragik

Jag fick en käftsmäll av mig själv nyss. Jag såg mitt inte. Jag är pank, skuldsatt, beroende, fast i ett annat land. Lvm utredning som jag stack ifrån, i natt låg jag och hallucinerade våldsamt i kylan och vaknade med panik. Visste inte vad som var sant eller vad som hade hänt. Hur ska jag klara av att hålla mig levande? Jag har 500kr att leva på.. Över 2 månader kvar här.. Jag vet hur man förstör för sig själv. Ska jag lägga in mig när jag kommer hem? Eller ge upp? Vad är meningen med att vara en sån här sjuk människa? Skjut mig i ansiktet. 

Tokiga liv.

Livet är märkligt! Händer så mycket! Vet inte hur det ska sluta. Befinner mig på andra sidan jorden. Droger, fest, försöker tjäna pengar och hela tiden pendlar humöret från topp till mörker.. 

Känner mig död.

Jag vill bara fly härifrån och dö. Jag orkade inte kliva ur sängen, jag är matt och svag. Fan att det ska bli så här! Vill hem och knacka på dörren hos psyk och skrika hjälp! Nu är en sån tid när jag är helt slut och önskar mig själv död. En dag jag inte vill se mig i spegeln utan helt enkelt skära upp mina handleder. Kommer min kropp transporteras hem i bagaget på Norwegian? 

Hjälp I'm going insane!

Det här är tamefaninej helt absurt! Igår var jag nykter från alkoholen, första gången på 6 månader. Idag är det helt galet jobbigt! Jag kan bara tänka på att få dricka något, vad som helst. Blir helt nipprig och svettas vid tanken. Så kommer det lömska fram, beroendet som talar med allvarlig röst: ett glas kan du ta, en dag till kan du dricka. Det är okej, bara att göra det. 

Jag luras av det, nära varje sekund att gå och hälla upp ett glas vin och svepa det. Känna värmen och hur det bränner till i kinderna. Hur fingrarna slutar skaka och hur tankarna slutat snurra. 

Sen kommer min tanke, ska jag åka till sjukhuset och be om benzo? Kan jag få hjälp med det här? Sen nej.. Skiter i alltihopa! Vill supa ihjäl mig, jag orkar inte!

Resfeber?

Jag drar. Och vet inte hur mkt saker som jag måste fixa innan. Dör. Är så snurrig, förstår ingenting. Men det löser sig.. Mest rädd för att polisen ska haffa mig på arlanda och köra mig till ett SIS hem, döden. Nej jag måste sluta och ta tag i livet NU. 

Behöver renas

Jag behöver rensa bort allt ur min kropp. Jag fattar inte hur jag kan stå! Jag dricker 1-2 liter vin per dag plus några öl. Dagen efter mår jag inte ens dåligt! Förstår inte vad som händer, hur mår min kropp? 

Vad kommer nästa vecka bjuda på.. Vet inte om soc jagar mig eller om dom har lagt ner.. Får aldrig höra något. 

Jodå

Missade läkarsamtalet och soc. Kom 15 min försent till beroende mottagningen och soc hade åkt. Läkaren hade inte tid så jag drog.. Skräck att det blir ngn handräckning nu för att jag inte dykt upp. Vet inte om de finns grund till det men blä läskigt.. 

Läkar undersökning lvm

Kom 15 min försent till läkar mötet. Sitter fort och väntar. Jag tror att soc tanten har dragit verkar lugnt.. Igår blev det fest, sov 4 timmar och sen in i bilen. Orkar inte. Får jag inte komma in snart så drar jag, jävla töntigt alltihopa. 

Vad ska dom ens fråga mig om? Hur mkt dricker du? Hur ofta? Tar du ngt annat? Vad tror dom att man svarar när man är under en lvm utredning? Stört. 

Nu

Ångest demoner och dåligt samvete. Snälla lämna min kropp. Orkar inte bära er just nu! 

Fan.

På onsdag ska jag på läkar bedömning angående lvm, jahopp. Hej här är jag, japp jag ser fräsch och kry ut och har en vass tunga. Så hej då med lvm efter de. Kollar jag på kriterierna för att spärra en in alkis slash rökande älskande piller knaprare så passar jag inte in i den ketegorin. Way to fresh! 

Later. 

Fuck

Döda mig. 

Bästa vännen alkohol

Jag har varit alkohlist i 14 år. Efter första fyllan som 13 åring har jag varit helt förälskad i denna lättåtkomliga drog. Berusningen som gör att det kittlar i fingrarna och ångesten, oron, självföraktet, hatet som suddas bort och ersätts av lugn och lycka. Alla smutsiga minnen som blir vaga och nästan försvinner. Hur ska jag kunna sluta? Jag tar en starköl innan jag kör bil. Jag drack nyss två medans jag passar syrrans unge allt för att bli lugn, orka. Smutsiga drog som gör detta med mig, svaga jag som låter den gör det med mig. Jag vill hälla i mig mer mer mer.. Just nu, alla dagar. 

Just nu bara överleva dagen med enbart några procent alkohol som pumpas runt i mitt blod. Men vill ha mer, så mycket mer. 

Vad sker?

Jag undrar vad för planer som soc smider just nu. Ett inspelat meddelande från i måndags spökar fortfarande. Hoppas att allt rinner ut i sanden, har för mkt planer klara för att det ska bli någon jäkla tvångsvård nu. 

Idag känner jag mig mer pigg och normal än på länge. Jag njuter av dagen som jag spenderar i lugn och ro. Har saker som måste bli klara men allt får vänta ett par veckor.. Flygbiljetter fixade, iväg långt långt bort ska jag! 

Oj

Där gick vi för långt. Hjälp.. 

Dagen efter D

Vaknar upp och undrar stilla varför hela jävla världen snurrar.. Nu har det varit för hårt och smutsigt länge. I natt vandrade jag kl 4 på morgonen längst grusvägen, åkrarna var helt täckta av älvorna som dansade och månen lös som om hon hade varit en sol. Sen stupade jag åter igen ner i sängen, nu måste jag upp. Det är varmt, jag är rastlös men helt förstörd. 6 liter vin på 2 dagar. Orkar inte. 

Blir jag lyst?

Narkotika soc ringde imorse och spelade in meddelande. Hon vill fortfarande träffas. Trodde de skulle lägga ner när jag inte dök upp på mötet som var förra måndagen. Icke. Men alltså, åker jag inte dit, då borde dom lägga ner. Borde inge finnas grund till LVM med tanke på att dom inte ens har träffat mig. Eller? Dom hade tagit journal kopia den 22 aug såg jag. Hur mkt det nu kan ligga dåligt till för mig.. Well, kommer dom leta med ljus och lykta eller kan jag fortsätta mitt liv och små smutta på bubblet? 

Pulserande

Mitt hjärta slår fort nu har jag tippat över gränsen. Jag kommer aldrig bli nykter jag vill storma, krossa, skrika omfamna galenskaperna jag vill protestera ända in i döden. Hjälp mig jag springer rakt emot mörkret 

Spioner

Socialen.. Kan dom verkligen få tillgång till mina journaler utan min tillåtelse? Blev nyss helt rabiat och skrek åt soc på tele svarare att dom kunde fara åt helvete och dö. Dom utreder mig för lvm men har inte ringt tillbaka. Så ser jag idag att dom varit inne och läst mig, MIG. Dom har läst min själ och min hemlighet som tär och äter av mig. Jag blev så arg! Skrek i svararen hög galen. Nej. Vad kommer dom göra nu? 

Smärta

Varför är han arg? Vad har jag nu råkat göra för fel? Ibland går det inte att känna sig annat än en dålig människa. 

Hemsk insikt

Helt plötsligt bara förstår jag. Jag är fan alkis och knarkare. Jag mådde så skit, hade varit nykter 2 dagar och när jag utan att kunna stoppa mig själv drog jag långa bloss av maruijanan. Då fick jag helt plötsligt känna av lugnet, då kunde jag le och inte känns vid irritation och ilska. Jag insåg nu, när jag ligger ensam och tänker, båda hög och full. Att det är nu, endast nu på 5 år som jag fattar. Jag behöver drogen för att funka. Jag är helt paj och förstörd. Är detta ärret jag bär med mig av min ensamhet för att helt plötligt förstå min sorg och ovalda singelliv. Jag är så förstörd känslomässigt  att ingen vågar älska och hålla om mig.. 

Blödande hjärta

Idag är den sorg som rotat sig långt in i mitt hjärta alldeles skärande av smärta. Det är med vördnad jag möter hans blick och jag kan inte ignorera hugget som utdelas i mig. Jag älska honom, jag skulle inte såra honom. Han är så vacker och skör. Jag vill så gärna smeka hans kind och kyssa honom. Att det kan göra så ont. 

Anmälan soc

Jag undrar vad som händer. För att jag är glömsk och knas. Hade lvm möte hos soc i måndags. Jag varken ringde eller gick dit. Lämnade dock ett meddelande på onsdagen då jag var hög och inte visste vad jag sa, men bad om utsäkt. Men nu då? Ska jag oroa? Har dom skickat in till länsrätten? Har jag lvm? Meddelar dom mig om det avskrivs? Hur ska jag veta? Berätta för mig..

Sen. I mitt andra liv sker vackra saker där mitt hjärta slår hårt. Där jag känner. Där jag blir generad och nervös. Jag blottar mig för den vackra människa jag träffat. Jag får inte samma respons men jag får tacksamhet och en karls tårar till bekännelse. Där mitt hjärta går i tusen bitar av hjärtesorg och medlidande. Ett förhållande där Jag vill vara stark och hjälpa honom att läka. Men hittar inte vägen till honom där jag kan inverka. Utan gömmer mig under min starka Sköld där ingen hittar mig. Ensam, säker. 

Hjärtklappning

Panikångest deluxe. Har framtids ångest och panik vilken fantastisk röra mitt liv är. Kan någon ge mig en bedövningsspruta eller förnuft. Jag vet inte va jag ska ta mig till!!! 

Jag är onska och helt under ytan. Jag klarar inte av att simma upp.

Okej sluta nu

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag är hemlös och pank. Soc ringde och det har kommit in en lvm anmälan. Jag gick inte på mötet. Nu är jag där nere, längst ner. Och jag kan bara se mig själv falla. Rakt ner och döden hade varit en befrielse. Självhat är en underdrift.

Trasig hora

Jag har ett enastående sinne att förvandla mig själv till ett monster. Jag är så otroligt självdestruktiv, detta har sin grund i sexuella övergrepp och misshandlar. Min psykolog slog fast att jag har PTSD, men en behandling som jag skulle ha börjat med hoppade jag förra veckan av. Han ville gå rakt på sak men jag kunde inte få ut orden, jag kunde inte formulera orden: jag var i en dimma och dom turades om att göra illa mig. Jag dog. Han slog mig tills jag inte kände mer och efter det tog han bort min sista värdighet. Varför kan jag inte säga detta högt? 

Alla ärr som pryder min kropp är från mardrömmar som hugger mig dag som natt, jag är ständigt påväg att ta livet av mig. Jag spenderar pengar som om idag vore sista dagen i livet. Jag drar i mig alla droger jag får tag på om de lindrar, jag dricker mig berusad varje kväll och jag gråter varje natt. Jag sörjer min fula skadade kropp, jag avskyr mig själv för att jag förtjänar att hatas. Allt detta är som en hammare i mig hela tiden, allt jag får ut hos psykologen är; det är nog ingen ide att vi fortsätter. Jag åker iväg, jag mår rätt bra. Jag log hela samtalet och var tvungen att straffa mig själv för min lögn genom att bränna mig själv. 

Ja igen

Då kom lugnet stenad. Jag glider in i lugnet av ärlighet jag ser det så. Vi mår bra, men jag har panik och vill kaosa.. 

Mattias

Idag är det 5 år sedan du lämnade oss.. Svårt att förstå, svårt att förstå att man bara kan försvinna. Extra smärta idag. 

Kära droger

Harmoni och rofyllda tankar, massa rosé och gräs. Det räcker så. Det stillas och jag upplever acceptans till livet. Men det varar inte för evigt, det är på kvällen som jag kan svepa detta runt mig, le och mysa. Sen vaknar jag, åter till verkligheten och i bröstet trängs stränga tankar och hopplöshet. 

Nej

Jag förstår inte. Jag står på avtrampen till ett äventyr men stretar mot jordelivets slut. Jag är så svart och trasig. Psyk ringde 4 ggr jag orkar inte. In i fasadlandet, dra din väg. Kom aldrig tillbaka livet äter av mig levande, 

En tanke

Knegar, svettas, skakar, tusen tankar.. Kommer till jobbet och låssas som om allt vore hur bra som helst. Eller inte super bra men jag gråter och skriker inte iaf. Jag vet inte om jag är lat eller bara har någon slags medfödd svaghet. Men FAN! Jag har klarat mig själv sen jag var 15, rest och bott utomlands, provat karriär efter karriär. Nu står jag vid avsatsen till ett nytt äventyr men det enda jag tänker på och får ro av att tänka är att avsluta mitt jordeliv. Jag kan satsa på min dröm men det behöver byggas en stor bro över det stora svarta hål jag har byggt upp. Jävlar jag! Fan! Fan ta allt! 

Vill inte

Sov en natt på Psyk. Det har varit kaos. Käkade så mkt piller och inga minnen, berättades för mig att jag var medvetslös och va på akuten, hur jag därifrån minns solsken och grönt gräs, möjligtvis ett skyfall och sen vakna upp kl 11,45 på psykakuten. Nej, jag har en enorm blackout. Minns även polis. Nu ska jag jobba igen. Skärsår på halsen och armen, de kan ha tillkommit hursomhelst men gissar genom ett fall ner en våldsam buske. Nu säger jag NEJ TILL MER KAOS! Jag får försöka att le, jobba och överleva. 

Det byggs upp nu

Sen jag fick samtalet att underbara Lina har somnat in har min hjärna helt flippat ur. Jag fick en inblick i det eviga, att döden är precis där. Att tårarna ej ville sluta för att din vackra själ lämnat dina käraste och mig. Hur plötsligt konstigt och overkligt livet har blivit. Jag har planerat att göra min sista resa. Jag sa hejdå till min psykolog idag. Jag far ut i vida världen en gång till, suger i mig färgstarka miljöer och människor. Fyller min nu alldeles svarta tomma själ som hungrar efter närhet och kärlek. Där ord inte kan formuleras bedövar jag istället mitt fråd av smärta. Med eviga äventyr och spännande beslut. Sen ska jag gå ut i det klara varma havet och aldrig se bakåt. På stranden lämnar jag mina skor och ett brev. Ett brev som beskriver hur dom aldrig mer behöver oroa sig. Jag bosätter mig långt ner i havets botten. 

Ångest

Hej ångest vad kul att du stormar in i mitt liv och kramar kraften ur mig. Jag blir så lycklig. Jag mår illa av att befinna mig i min egen kropp, värmen pressar droppar ur hela mig och stygnen gör att kläderna måste stanna på. Jag avlider av kvävda tårar och jävla vanmakt. Fuck life. Sexigt lår, ey? :/ 

Kaos

Från ändå rätt lugn tillvaro och så slår de om till sådan där kaos. Akuten stygn kunde inte jobba nu tomhet. Nej livet, jag orkar inte med dig just nu. 

På akuten så djupa sår karvade i benet.. Orkar inte 

Kärlek

Bara runt hörnet kan det mest magiska ske.. Älskar honom. Aj.

What is love?

Att sitta en ljum sommar kväll, puffandes på en marre. Känna lugnet och verkligheten omsluta dig.

Drömma om vinterns som komma skall den kommer bli episk.

Träffa en gamal vän och bara skratta och prata. 

Hitta ett exklusivt hemligt badställe där allt känns som en exotisk djungel.

Se på sig själv och den underbara tanken det löser sig glider förbi. 

Sökandet

Varför har jag under så många år förstört mig själv och min kropp? Hur har mina tankar förvandlats till mörka protester mot livet? Är jag fortfarande ung och så modig som jag tror att jag är och finns det en framtid som kommer ge med de lugnet och uppfyllande äventyr som jag så desperat behöver? Kommer jag en dag dra ett djupt andetag och känna att platsen i livet är funnet och att jag inte behöver leta längre. Kommer oron och rastlösheten ha släppt sitt grepp och kvar finnas ett hemligt svalt leende som säger att jag har hittat livets hemlighet. Jag önskar, hoppas, strävar tom ber om att hitta det där hemliga rummet som vissa har bosatt sin själ och hjärta i. Att få leva utan att känna mig jagad och hotfullt trängd av att livet närsomhelst slutar eller visar sig aldrig ha ägt rum. 

Sommaren ger underbara känslor

Alla dagar ser nästan likadana ut. Men jag har på något sätt ro i kroppen jag går omkring med ett ovanligt lugn. Men sen rätt som det är så kommer tårar och panik och jag vet att min tillvaro är en starkt inbillad illusion. Vet inte hur jag ska reda ut min livssituation och jag är åter igen påväg att fly till ett land långt långt bort.. Om jag hinner. Jag gör mitt bästa  och försöker att styra mitt liv dit jag vill. /Lilly 

allt hat skickas brutalt rakt in i mig. jag lever i en illusion och sanningen är kvävande. jag intar en stark första plats som alkoholist men vetskapen gör inte att jag slutar. jag häller i mig mera.. jag är ärrad och äcklig ful och bränd. jag funderar på om jag inte orkar mer.. älskade familj hur står ni ut?!

jag sitter inne i mitt skruttiga llla hem och hör hur vinden nästan släpar av taket och regnet som smattrar. jag är utomhus alla vakna timmar och jobbar hårt och fokuserat. jag befinner mig varje kväll i bersat tillstånd men intalar mig att det är okej. vet.inte om jag känner lycka och ödemjukhet inför livet eller om jag sakta är på väg in i mani. jag har slukat män som en hora hela veckan och för skör för att döma mig själv.. terapi för ptsd ska inledas i augusti och fram tills dess tar jag fram alla överlevnads tekniker jag har och bara kör. i höst flyr jag igen, med all säkerhet.

regnet öser ner.. jag har krupit in i min grotta och gömmer mig för människor. jag strävade mot friheten när lpt och lvm kvävde mig. nu krävs jag av orealistiska tankar, paranoia inför människor och en minimal självkänsla. jag är ingenting värd och jag tror uppriktigt att livet aldrig någonsin kommer bli bra.. fast i en mörk falsk och skadad värld. hade möte m ssk i veckan, var galet bäng och in kommer min psykolog också. jag blir en formidabel galning som skrattar högt och psykotiskt. han skällde ut mig har jag för mig och påpekade starkt om hur viktigt det är att jag behandlas då jag dissocierar rätt hårt och missbrukar bort alla tecken på pdsd. orkar jag ens öppna den här dörren? om ngn bara kunde titta in i mig och ge mig klartecken att få lämna. vilken befrielse..

Ja herrejävlar!

Ja, livet har tagit en hel vändning! FRI!! Inge LVM eller LP´T. Froiíiii som fågeln. (som inte sitter i bur eller blir skuten) Jag är helt utskriven och inte tvingad till NÅGOT! Jaghar varit konstant full o´ch hög. Jag mår dock strålande! Soc frågade om jag enbart gått med på allt på lossas, jag sa som det var. JA. Jag har enbart sagt så för att bli fri. Punkt. Shit skit rädd nu, någon ba tassar omkring här,, ingen borde det.. Verkar som dom stack, tänk om de skulle hitta mig här, svin stenad shit.. Stack dom? Neeeeej kommer hittåt... Vem? Släcker...
Ni va med om mitt verkliga verklighet nyss.. As nojjig blev jag alltså jösses kan bli hemlös! verkar lugnt nu. Så jag ska överleva nu ja. Hej alltså vet inte hur jag ska avsluta det här.. Nu  börjar de låta igen wtf låsssas sova.. snabbt adjö

det här akut lvm som luder läkaren har satt på mig gör att livet bara rinner iväg.. ist för att bli skickad till slutet lvm hem fick jag vara kvar.på psyk avd. dör om de rätten godkänner lvm på måndag. dör. jag lindar in alla känslpr. slulle kunna skriva tusen ord om alla flyktförsök, nära döden men all jävla glöd är borta. orkar inte mer.

akut lvm . så.nu tar jag livet av mig hej då

familjen är guld värd! dom ställer upp för mig fast jag är/känner mig som en utsugare. utan dom hade jag fått ruttna här i helgen men nu kan jag vara ute i vårsolen.och l.e.v.a istället! känns magiskt. tack för dessa ljusa stunder!

verklighete har hittat mig. jag ficl idag smaka på verklighetens svarta piska att besöka en läkare utanför psykiatrin var så skambelagt. förstår inte varför men rätt som det var så ljög jag om mina meds och han tog bort dom allihop, så där bara. tillbaka på avd skrattade jag nervöst över mitt betende och insåg att jag aldrig kommer identifiera mig själv med psykisk ohälsa, jag skäms och vet inte varför. jag som tom varit ute i skolor och föreläst om smärtan som min sjukdom plågar mig med.. vad hände? jo, jag vill bara vara frisk och må bra ute i vårsolen. jag vill inte ha nya röda ärr på min kropp eller ständiga nedvärderande tankar om mig själv. just där, mittemot denna tillknäppta läkare sa jag nej till hela mig själv och just nu vill tårarna bara strömma ner för mina kinder. tre månader har jag varit på avdelningrn nu. Jag vill ut!!!

Inlindad av liv

Plågsamma vardag är tillbaka.. Efter 4 dagar ute under fria i en vacker illusion av ett vackert liv. Det har varit magiskt under påsken, en sol som har känts som den enbart har skinit för mig för att fylla min själ med ljus. Nu fångas jag åter av verkligheten i baksätet av bilen med mina kära föräldrar där fram. Som när man var liten.. Och att de ej förstår hur det är fatt, att jag svävar som mellan två världar. Den ena så vacker och fin och sen den där mörka världen full av illvilja och hat. Att sitta i solen och dränkas i mitt svett för att jag inte kan visa mina nyskurna armar som var skyddet i en ångestfylld kväll för 5 dagar sen.. Att inte våga visa och skammen för att hamnat där igen. Fortfarande pendlar jag mellan att välja liv eller död och det ligger en stor sorg över båda valen. Men tack för dessa vackra dagar livet de kommer ligga varmt om mitt hjärta länge. /Lilly

ikrorivil. medc från himmeln räddar mitt liv just nu. varför får jag inte må så här iaf en gång i veckan????

Sjuka hjärna sjuka sjuka hjärna..

Mardröm. Så där. Sammanfattat senaste 6 dagarna..

Nu är jag i Stockholm på perm, känns skönt men med ångest som sällskap gör det allt lite jobbigare än normalt. Jag kan säga att utan allt benzo knaprande så hade jag gått och självdött. Igår skämde jag ut mig ala deluxe, jag gör alltid fel fel fel.. Fattar inte varför hjärnan ska vara så sjuk, jag fattar verkligen inte. Hade gjort vad som helst, hoppas att alla människor bara glömmer mig.

Livet på avdelnigngen är annars lugnt och skönt, alla lunkar på i sin lilla bubbla. Min spricker dock emellanåt..

/Lilly

EMOfucking varning

Jag har i impulsens väg smällt i mig div tabletter och hinkar i mig whiskey.. Värst är nog de där Alvedon polarna som oroar när om man vaknar imorgon. Jag följde bara den röda tråden av tankar och hamnade här. Bittert men just nu samtidigt mysigt att lulla in i små mysiga fluffiga moln som omger hjärnan. Jo jag tackar. Jag kallar mig idag glatt för den största störda personen på jorden och kommer aldrig ta ansvar för den flicka jag är just nu. Oh Laura Relise me.. Tänk och få lyssna på den. /Lilly

Är med en dator!

Ojoj! Slipper knappa på en efterbliven telefon och kan göra ett ordentligt meddelande. Fantastiskt!
Det känns absolut magiskt att slippa avdelningen, jag förvandlas till en anarkiskt där inne tills jag inser att det inte är det riktiga samhället. Institution skadad med andra ord..
Jag är nu ute på frifot och knaprar sobril och blandar cocktails till mig själv, suveränt rus börjar infinna sig.
Man förstår inte hur flöddrad man är fören man lyfter luren och säger bara en massa knasigheter. Nog bäst att hålla sig för sig själv minsann.. 2 dagar kvar nu, jag ska göra ingenting och bara njuta av friden.

Puss och kärlek!
Lilly

permission under helgen och lpt har övergått till hsl.. kan de vara så att det råkar gå åt rätt håll fast att jag själv inte hänger med? livet känns lite vackrare och ljusare men fort skrämmande. vet inte hur läkaren förhåller sig till en misslyckad permission men jag tänker redan drog och alkohol. fattar inte hur suget kan vara så jävla påträngande. men nu, pepp pepp och frihet!

jag är inte värd någonting. man skulle kunna anta att världen vore bättre utan mig. jag är en nolla och borde avlivas.. så känner jag mig just nu och jag hatar hatar mig själv. så sjuk i huvudet och äcklig. fy fan!!!!

döden flåsar mig i nacken..

LPT släpps troligen nästa vecka, känns så konstigt nog läskigt.. jag vet inte vårt jag har mig själv.. har varit på permission idag och över natten, ett mirakel har skett folk! har visserligen hällt i mig 5 öl men känner mig lugn och harmonisk.Tillbaka imorgon, träffa ny läkare.. god natt

frigång med alkohol sug. ja, det ledde raka vägen till bolaget. nu sitter jag som en hemlös alkis på en toalett och sveper mina 7,0 or. har inte ens dåligt samvete. jag är bara sjuk i hela huvudet.

en flicka försöker hänga sig på toaletten för 30 sek sen. nu sitter personalen och skrattar i sin lilla glasbur. vill bara kräkas! sen sitter man själv här med sin skavande ångest som vän. fy fan alltså, vart är våran jävla vård som den kallas på väg?

är kvar på avd men har fått frigång. underlättar att få komma härifrån i några timmar. solen skiner utanför så idag ska det bli som balsam för själen att komma ut.. känner mig lite lugnare inombords men kommer fortfarande utan förvarning en riktig down smäll ibland. det är dom som är svåra att handskas med. får troligen bli utskriven nästa vecka till.. ingenting..

jag hade första läkarsamtalet för dagen, så löljlig nivå och jag får anstränga mig för att spela med.. nu får jag iaf gå på promenad med en vårdare. För mig känns det som husse och jag hund, rym inte nu lilla jycke ungefär. Helst av allt så är det precis det jag vill, ut och söka droger för att få hemska minnen och tankar att försvinna. avdelningen känns lugn idag och är för en gångs skull hyfsad personal, viktigt i mitt fall då jag här fått order från läkaren att berätta för ngn vad som tynger mig. aldrig! fuck you all skriker jag inombords.

då var bomben släppt, hela släkten vet att idioten är inlåst. Får inte gå ut eller andas in friskluft. hur länge ska det här vara så här? jag sitter och fokuserar på att inte skrika ut vansinnet som trycker där inne. vad ska jag göra? brinner..

helgen var rakt igenom som ett cancerfall anus. mer charmerande ord går det inte att beskriva med. idag hade jag ansökt om perm, läkaren var en skithög och avslog den.. vrede! är som ett dagis här och jag tror att en riktig apjävla depression håller på slå till. hejja livet för fan!

fy fan vilken dag det här har varit.. har värkt i hela kroppen av hat hat hat mot mig själv, självhat. finns det ngt som slår den känslan som blir så läskigt fysisk? nu väntar jag på kvällsfikan, det som får ersätta godiset när jag har som värst av det här jävla drogsuget.. dessutom har det trillat in 3 tattar brudar, som sliter itu mina nerver. en är bla här för att hennes kille dumpat henne (jag fattar varför) så hon är "rädd" för att bli ledsen. varför berättar hon det för mig?! ville strypa henne innan hon hade sagt ngt. jag är alldeles för lätt provoserad och arg. skjut mig!

bakom de låsta dörrarna och fönster så är världen upplyst av något jag skulle kalla vårsol. jag sitter ute på balkongen på avd, det är absolut svinkallt solen har.inte nått hit än.. snart vet jag att ssk kommer med medicinen jag inte vill ha och tvångsvård är ett faktum igen. jag vill inget hellre nu än att springa ute i skogen, stanna flämtandes vid ett träd och känna mig absolut fri..

försöker att inte skrika. gårdagen var svart av ångest och panik. läkaren hatar mig, framgick rätt bra på morgonens samtal.. jag stryker omkring i korridorerna, enda sällskapet är mina tankar som hade varit bättre om jag varit utan.. efter långa samtal med hårda ord fick jag iaf slippa extra vaket.. jag vet inte vad som händer med mig, men fångas som i mitten av verkligheten och mina tankar. börjar att bli galen på riktigt nu. /Lilly

extra vak. fy fan.. får pinka i bralllan då! kan inte med det här.

jag är arg som ett bi. medicenra med tvång rwaultat.jag drog.. dricker vin nere vid vattnet och blod strömmar längst armarna. jag är ett vrak.

har precis svalt maten som serveras från den blå matvagnen. det är nästan symboliskt när dom slår upp dörrarna till den och korridorerna fylls av vandrande lik som hoppas att den vidriga maten som serveras ska göra dom levande igen.. sorligt.. annars är det skrämmande tomt på avdelningen, det ekar några enstaka fotsteg från vårdanarna eller en patient som funderar på antagligen samma sak som jag.. blir det någonsin lättare? idag så skrattade jag för första gången i närvaron av personal kändes befriande att visa mig mänsklig. nu är jag bara tom, känner mig som ett skal och suktar efter att få slå huvudet i väggen för att känna något. vad som helst. /Lilly

hur ska jag kunna berätta? det som utlöst denna nedåt spiral som tuggar sönder mig. jag skulle ha varit ute på mitt livs äventyr, ist så sitter jag efter ett läkarsaltal med ångest och självhat upp i svalget. förlängt LPT ist för att simma med valar.. jag kan inte jämnföra kontrasten över detta misslyckande som var så livsavgörande. känns som jag är redo att lägga mig ner och självdö. hej då världen ingq fler misslyckande, det här tog det sista ur mig.. allt allt allt går bara åt helvete vill dööööö/Lilly

alla färger är lite mindre vackra idag. gårdagens alldeles urflippade kväll har gjort att jag ifrågasätter min hjärna. jag skrev ner allt jag kände som i trans och vaknade inte fören pappret färgades rött, jag försökte slå ut demoner som åt av mitt bröst och skrek för att bli av med krampen i bröstet. alla vita sjukhus människor som sprang ut och in och mina egna tankar som våldtog mig. jag kände sån skam och förvirring.. läkaren ville inte tala med mig idag, ömsesidigt. jag har överlevt dagen med hjälp av benzo och ser mest bara mörkare och mörkare på framtiden, det började nog som värst igår när jag hängde i taket på best western och funderade hur fan jag hamnat där. lf

sjuka sidan vann.. sitter på en toa med sprit. sönderskurna armar och svart själ. ett absolut emo, fan att jag är för gamal för att kvala in som det.. detta är nog mer omfattande och galnare än vad jag trott. /brändast i stan L

frigång i en timme.. läkaren känner större vanmakt än mig själv. destruktiva sidan av mig själv är så.stark och jag ignognerar konsekvenserna av mitt handlande. det är bara ett kaos innom mig som måste ut. jag bara orkar inte bry mig. varför finns det inget som hjälper mig? skulle kunna avsluta allting idag bara, alla sanningar kommer fram och jag får ro. /Lilly

jag förstår ibland att vissa inte förstår och anklagar mig för hur jag mår, att det då slinker ur kommentarer som: ryck upp dig. jag har då liksom lust att skutta upp och säga, jamenvisst! låt oss gå och skriva upp oss till maran, ställa mig i 25 års väntekö till en lägenhet, vi drar till med en lobotomi också så kan jag skratta meningslöst till världens våldsamma lycka. jag försöker! jag försöker fan varje minut att se ett ljus!!! varför kan vissa inte förstå det?! läkaren satte in sobril för två dagar, sen en hatisk kommentar om att jag till imorgon ska ha en vårdplanering för mig själv. ja, enkelt! utskrivning och 1000 kr bidrag till en heroin överdos. fuck you! är det inte hans jobb att hjälpa mig? jag ser ju ingen framtid och orkar snart inget mer. /Lilly

äntligen är kvällen här, natten är enda gången på dygnet då jag under några timmar får ro. jag kan fort inte förstå hur läkaren resonerar när han plockat bort alla ångest medc, PTSD har blivit värre och plågar båda dagar och nätter igen. ska inleda psykoterapi trauma medans jag är på avd. det här betyder endast för mig att jag kommer bli tvingad länge att vistas här.. måste få hjälp mot paniken, varför kan de ej förstå det? känner mig så kränkt.. /Lilly

tillbaka på avd. blåöga och hopplöst ända fram till.slutet. är enbart behandlad som förvaring och jag ser inte vitsen med att vara här. får ingen hjälp ingen pratar med mig och självhatet har nått nya gränser. vill.och.kan.bara.skrika!

hysteri skriver ursäkta.. men är nämligen ensam och galen glöm inte det.. efter x antal stetsolid och vin har ågren släppt en aning. tror det blir att återvända till avd, the mission är avklarat, hitta hämta väskan som inehåller HELA mitt liv. efter en manisk episod i sommras då jag lyckades sälja allt jag ägde. hejja mig! hur ska jag orka börja om? kan ngn tala om det för mig? mys medmänniska från avd ringde, sa att jag skulle åka hem till henne hon är hemma på perm.. verkar vara ett bra alternativ.. snälla skriv bgt ngt så jag vet att Ni är där.. jag blrjar ifrågasätta min existens..

FY FAN. vette fan vart på världskartan jag befinner mig just nu vilse i ångest pannkakan/Lilly

ingen sömn i natt, den som själv har varit vaken 30 timmar vet hur kroppen känns inte tala om tankedelen.. jag darrar och vet inte vad jag ska ta mig till. nojjig och en aning paranoid.. kan inte fara tillbaka till avd i detta skick. hur ska jag göra nu allt blir bara fel..

som vargens byte slår pulsen som trummor genom min kropp. dock är inte blodets pöl orsakad av överlevnad av djur. det jag kämpar mot är min egna själ som slåss mot ångestens hårda hand. hur hårt han än slår så dör jag ej, jag skriker åt min mörka djävul att lämna men som i hämndens namn kramar han min strupe. jag ger den sista trumman sitt slag och ger framtiden något till det obestämnda, nattens vrede är svår att förutspå och dagens misslyckande än så tydliga. jag är snart förlorad i psykosens värld. paranoia är förrätt och döden bli min sista tugga. /Lilly

lågbegåvad personal lika med framgångsfull rymmerska. jag orkar inte ens tänka på vilket meningslöst emo jag beter mig som, gör för ont i kroppen för att tänka så. sitter i en pundar lya och bedövar mig m alkohol nu. väskan och orsaken till att jag stack var kvar. life can move on! vet inte om jag ska försöka ta mig tillbaka eller aldrig.. finner inget vett. Lilly

jag är ilska. tänker trots konsekvenserna avvika idag, kan inte sitta instängd här har miljoner saker att göra. arg arg arg

tvära kast likaså med mina tankar. läkaren och jag hade nog den sämsta dialogen på länge, lär av detta prata inte med mig innan lunch tid! han tvångsmedicinerar mig med abilify nu. effekt? dessutom är han så systematiskt bränd att jag på automatik beteer mig som ett barn. varför? jag kan bara inte behärska mig.. får ångest och skam över hur jag beter mig, hela tiden. vill skrika ut ett förlåt till hela männskligheten. tillbaka till tvära kast, får ev perm i helgen. slits mellan att vara duktig flicka eller bara köra på det enda jag behöver just nu.. droger och kaos. Lilly

min mentala ålder har sjunkit med 20 år, helt okej. då läkaren pruducerar självhat och blackouts hos mig så sker våran kommunikation genom lappar. jag vet inte hur han ställer sig till detta men efter hans uttalande att han funderar på att skicka mig till säter så vågar jag inte tala längre. hans motivering: jag har efter samtal med en kollega disskuterat ditt tillfrisknande, det oroar mig att dina tankar och känslor är dolda för oss och att ditt självskadande är det enda vittnet av din allvarligt hotade hälsa. mer en så behövs ej skrivas. jag rår inte på att säga något han planerade att skicka den här chocken på mig och har jag tidigare kännt mig våldtagen av psykvården var det här ren tortyr och massaker på min person. just nu sitter jag med blod rinnandes i ansiktet, att slå mig själv medvetslös var alternativet. finns ingen kärlek kvar i mig. Lilly

uppe tidigare än någonsin förr känns det som, helt svag trött i hela kroppen. SSK meddelade att strax är det dags för skink sprutan igen B12. väntas samtal m läkaren idag igen, känner en stor frustation igår hade han plockat bort alla meds efter jag fått en oxacand (?) så natten var en plåga.. tur var är det många mysiga medpatienter med trasiga själar man kan små prata med. blir fort förvånad över vi och - dom känslorna som uppkommer på avdelningen. ska hinka i mig mera kaffe nu, bli pigg sa jag! kärlek till er / Lilly

panikångest från hell. läkaren drog upp känslor och minnen allt blev bara svart.. soc öppnar en utredning angående lvm och livet bara rinner ur mig. ge mig styrka.

idag är en tung dag. känslan deppig har.övergått till extrem rastlöshet och smärtsam ilska i hela kroppen. kl 15 ska jag ha läkarsamtal och är helt nervös och illamående.. min ssk från öppenvården kom förbi och sa hej idag oj så glad jag blev! jag vet inte vad jag känner för livet helt snurrigt där uppe, jag kan inte se ngt som skulle kunna göra saker bättre just nu. vem ska man fråga om hjälp? /Lilly

nervös är en.underdrift. skräckslagen.. jag var övertygad om att få gå härifrån. LVM. JAG KAN INTE!! jag vill döda ngn troligen mig själv och alla hela mänskligheten. 4 timmar tog det igår att få lugnande. nu måste jag hålla mig lugn. hjälp mig jag kan inte göra ngt nu dör dör dör

here are cemeteries that are lonely, graves full of bones that do not make a sound, the heart moving through a tunnel, in it darkness, darkness, darkness, like a shipwreck we die going into ourselves, as though we were drowning inside our hearts, as though we lived falling out of the skin into the soul

äckliga avdelning äckliga intagna äckliga jag. hatar små emo brudar med psykbesvär se på mig. hatar den frånvarande.personalen som hatar sitt jobb. men allra mest hatar jag mig själv min manipulerande hjärna som äter av mig sjålv. undernäring är ett faktum nu, yrare yrast. ssk som jobbat senaste två nätterna hqr ej gett mig medc och sömnlös är ett faktum. telefon för gamal för att kunna skriva normalt. ljuger för alla nära och kära. brist på tilsyn på nätterna har gjort att jag vaknat av min egen panik och skrik och lugnat mig själv av att bita upp stygnen. min kropp är ett slagfält. jag måste ut jag är bara förvaring härliga psykvård. jag måste ut och knarka bort min abstinens och existens. mitt hår faller av och all glans är borta. jävla skit sjukdom och ematilösa plitar. hoppas ni mår bra! kram / Lilly

jävla äckel kärringar som jobbar här tar livet bara för att skjuta hat och skuld rakt in i dom för resten av deras liv!!! jag går sönder och krääääääks vad.i helvete är det hääääär?!?!?!!!!

fort tvångsmatad med meds och ett sinne som snart exploderar! lpt är röv. orkar. inte. vara. här.

inlagd på lpt, dryg telefon, självhat och enjävla massa stygn. panik vad för jävla problem har jag i huvudet egentligen

hjälp mig tågspåret lockar.

Nu tidens livsfrågor

Enda stunden som dagarna fungerar är när jag är ute på något. Jag flydde till Stockholm i helgen och hängde med några gamla vänner. Kanske inte det klokaste sällskapet när jag inte mår tipptopp men på samma gång är det just gamla knark och supar polare som jag orkar vara med. De som inte dömer mig eller tittar på mig på det där genomträngande oroliga sättet som familj och icke problem vänner gör.
Jag vet att jag snart måste ta tag i dom här problemen, det har börjat barka åt helvete med alkoholen, drogerna och måendet. Allt detta vet jag går hand i hand, utan det ena överlever inte det andra. Men kan inte.. Jag börjar bli misstänksam och orolig över min tankebana, det blir mer och mer mörka tankar på självmord. Ångesten att såra familjen och lämna små knoddarna kontras inte av samvetskval längre, det känns mer som jag skulle göra dom alla en björntjänst. När det är så många som dör hela tiden kan det inte vara så konstigt och märkligt? Jag vet faktiskt inte om det finns resurser kvar i mig eller en väg upp till ett bra liv igen. Jag har jobbat hårt på att gräva det här hålet som jag ligger i nu, hur skulle det annars kunnat blivit så djupt? Har inte många kronor kvar på kontot längre och sociala fobin och självhatet gör inte jobb sökandet till en dans på rosor direkt.
Men nu, nog med offer snacket. Jag har mig själv att skylla och mig själv att straffa. Undrar mest hur våra hjärnor kan fungera så olika? Varför blev jag så här? Det verkar inte finnas nån väg ut.

Muuuusiiic.. In i kroppen med dig! Mmm!

Första natten på psykakuten.

När jag sitter här och mår som slagna åsnor gör tänker jag på min första natt på psykakuten..
Räddning? Snarare ett hårdare slag än allt annat..

Jag hade hoppat rakt ned från en klippa men hamnade på en avsats några meter ner. Där i snön gick tankarna att det är så här döden känns, snön som sänkte min kroppstemperatur gav mig ilska mot döden som jag trodde var så kall och hemsk. När dom starka händerna tog tag i mig trodde jag att det var änglar som var arga.
I ambulansen dit var det bara dimma av förvirring, i väntrummet, i slussen efter väntrummet kom paniken. Paniken som tog ett stort steg in i mitt liv och sa hej, här är jag för att stanna. Jag var 18. Jag låg i en krampartat jätte skri i flera timmar. En äldre man satt vid min sida på golvet och sa att det kommer bli bättre. Jag skrek neeeeeej det blir det inte, dom var där, dom var alla där. Mamma, pappa.. Bror.. Dör... Sen efter många timmar är det en läkare som säger att han har tid. Jag befinner mig i mitt livs största kris och vill skrika åt världen att våldta och mörda mig. Han tittar på mig, säger: Hur mår du?
-Strålande med knivar som skär i allt som finns. Får jag åka hem?
Dörren stängs.
Han bemötte en 18årig flicka med sarkasm och förakt. Jag bemötte resten av vården av misstro, sorg, förtvivlan.
En säng, men någon annan som kvider av ångest. En som tar livet av sig på morgonen efter. Medlidande ögon och en rädsla värre en något annat.
Där sitter jag stilla, ensam, förlamad i 3 dagar. Sen med dragen utan förklaring till en annan avdelning. Där är alla 40 år äldre än mig. Jag blir tvångsmatad med nozinan, morgon, lunch, kväll. Jag minns tomt tomt tomt. Jag minns ECT narkos, socialtjänst.. Tåg... Tvång och 1 år förstört. Jag vill hem. Men tillsagd att stanna. Det är mörk jag blir tvingad och dom tog mer än bara min frihet.

Jag har ingenstans att vända mig när jag sitter och skriker ut smärta. Skär mig utan rädsla. Dricker utan förstånd. Planerar död utan eftertanke. För det som ska vara en fristad har blivit den mörkaste platsen i mitt liv. Inte ens döden är mer skrämmande eller mörkare än det. För förståelse, respekt och empati, de tre saker som ska finnas, existerar inte inom psykiatrins sluta väggar.

Going nuts

Börjar tro att jag börjar bli ett riktigt nut case. Jag är så seg och trög att jag ibland lägger mig ner på golvet och leker snigel. Det är en patetisk syn och inte tala om känsla.
Jag är förlamad inför framtiden, den har gått rakt ut i skogen ist för hur jag hade önskat. Nu är jag utan äventyr och hem. Jag är längst ned på listan av meningslösa människor, jag har delgivningsmän som jagar mig. Jag hatar impuls JAG som sätter mig i helt vansinniga situationer. Nu är det där kända ala svarta hålet lite väl ilsket grävt och räcker ända ner till djävulen han själv, jag råkar ligga i det där hålet. Satan bränner fotsulorna på mig när jag gör ett sista försök att ta mig upp. FUCK MY LIFE!!!!

Jag har insett att det är på riktigt. Blir så ledsen och rädd.. Att jag har pendlande känslor mellan död och liv är normalt. Men när jag befinner mig på en härlig plats och med underbara vänner men ändå slutar på sjukhus så vet jag att gränsen mellan ett farligt slut är nära.. Det är så här det börjar alltid men det har pågått länge den här gången. Jag har gett mig själv ytterligare ärr och en smäll på självkänslan. Vet inte vad som är det mest vilsna just nu.. Vet bara att jag förr eller senare kommer hamna inom psykiatrins väggar skrikandes och gråtandes. Just nu skiter jag i allt och letar bara efter något att minimera allt jävla lidande med.

Skjut mig i ansiktet

Jag har gjort det dummaste någonsin. Jag kan inte leva med det här.
Dör dör dör........

Efter en spontan tripp över östersjön var 15 timmars sömn SKÖNT. träffade min SSK på tåget, ska ringa och hon fixar lite doktor kontakt. om allt går enligt plan nu så kommer framtiden vara rätt okej för ett tag framöver.. hur saker är påverkar mitt psyke mer än jag någonsin förstått. känns skönt att komma till denna insikt. idag är det dags för frisering. god damn on time!

Sluta drick alkohol NU. Säger jag alltid till mig själv men varför i helvete lyssnar jag aldrig?
Där igen..

Drömmar

Trots min galna hjärna så är den inte 24 timmar om dygnet fast i min egna lilla tönt misär. Jag blir läskigt aggressiv emellanåt för andra orättvisor man tvingas på. Jag gör ofta önskelistor som ibland ser ut så här:

Att jag vaknar en morgon och märker att alla bestämt sig för att en ny värld är möjlig.

Att demokratin vidgas och omfattar hela samhället, inklusive arbetsplatserna och hela ekonomin. Och alla länder som fortfarande kvävs och mördas av typ en viss.. gubbe.. som.. typ isolerat hela sitt folk i Nord Korea..

Att man inte kan tjäna pengar på att äga.

Att kön blir en ointressant pryl man rycker på axlarna åt. Kvinna, jaha, intresseklubben antecknar.

Att ingen människa ska tvingas döda och dödas för sitt ”fosterland”.

Att det inte finns några länder.

Att ingen behöver vara ensam eller mobbas eller utvisas. Vi hör ihop.

Att människor känner sig så upprymda över livet och varandra och naturen att religionerna överges och självmord blir en historisk parentes.

Att fler delar med sig av sina drömmar trots att de känns banala, orealistiska eller självklara.

Att jag kommer ihåg fler av mina drömmar som jag övergett för att de kändes banala, orealistiska eller självklara.

Sen slog extrem egoismen in och då tänker jag: Men vad fan kan jag inte bara trots att jag inte spelar bara vinna 280 miljoner kr. Jag skulle bli så skrämmande grym på att vara rik och chilla runt och sprida kärlek. Med lite utbildning så kan jag tom har råd att volontär arbeta. 

En annan meningslös hobby är fotografering. Den dagen jag fångar ngt viktigt så tar jag bort ordet meningslös. Bjuder på en bild. Som är på en kompis, men eftersom han ser lite ledsen ut så kan jag säga mot hans arga utskällning om han ser detta att han är en hemlös och jag gav honom alla mina 10 kr som jag äger, han blev så glad så han grät. (på riktigt så har han ngt i ögat)

Insikt

Skäms för att jag ibland skäms - för att vara knäpp

Skämt

Jag funderar på vad det här går ut på. Jävla liv, alla små idioter som går omkring på jorden, här uppe i Skandinavien klagar vi över rostig bil, dåligt betalt jobb, dåligt läge på boendet. Fan vilka misärer. Sen har vi utanförskapet i samhället, dom blir vi äcklade av. vilka typer som sitter där och dricker vodka och ser ut som skäggiga svin. Jag blir äcklad och iskall av ilska mot alla människor just nu. jag vill skrika i ansiktet på den högfärdiga kvinnan att hon är det vidrigaste jag vet som rynkar näsan när hon går förbi folk utan märkes väskor och skor. jag vill köra upp en yxa i röven på affärsmannen som är maktberoende och som kör upp sin äckliga kuk i tjejer som har hamnat fel. några gånger mig själv.
jag vill slå mig själv för att jag mår så här och känner en sån vanmakt inför allt. jag vill bara leva! men allt går bara fel fel fel just nu. hela mitt liv rasar och hela jag är bara ett svart hål.
varför är livet bara en jävla kamp hela tiden?

Litet kryp

Jag har aldrig hatat mig själv så hårt som jag gör just nu. min mor och far borde säga åt mig hur värdlös och misslyckad jag är i deras ögon. att hur dom än försöker så har som skapat den äckligaste dottern på jorden. varför kastar dom inte ut mig ur lägenheten och kväver mig i snön spottar på mig och ger min döda kropp till hundarna. varför är jag världens elakaste människa mot dom jag älskar mest? varför har jag den sjukaste och vidrigaste hjärnan på den här jorden. jag vill inte leva med mig själv längre jag hatar mig. jag sitter fast i mig själv med allt hat, sorg och skam över vad jag har gjort och sagt. jag är ondskan och lömskheten. varför dör jag inte bara för. jag måste härifrån jag måste bort jag går sönder. tänker skära mig det spelar ingen roll längre, 4 år skadefri jag vill bara göra illa den här äckliga kroppen jag önskar att jag kunde skära ut tungan på mig skälv så jag för evigt höll käften. hur fan ska man få ut i text hur jävla mycket man hatar sig själv. det spelar ingen roll längre om jag berättar hur mycket jag älskar dom jag är för sjuk i hela jävla huvudet för att dom ska förlåta mina hemska ord. jag går sönder och dör nu.

Medans livet står stilla fortsätter tankarna att arbeta. Det känns som om jag är en glömd person som egentligen inte har någon mening med att finnas. Hemsk och elak tanke. Jag vet inte om det räcker att stå ut i några månader om sommaren kan göra allt bättre, då har jag iaf ett hem för 3 månader... Vet inte om tillståndet är kemiskt eller materialistiskt. jag vill inte äga ha saker, men jag vill samtidigt inte frysa huttra ute i snön, så svart vitt är inte verkligheten än.

Ska träffa gamla vänner idag, det är alltid mysigt men irritationen kan gnaga hål på mig. en person lever ett liv som är så långt ifrån mitt och innehåller all dålig karma enligt mig. däremot kan man inte säga något medans hon pladdrar på om sina design väskor sen i nästa sekund att barnvagnar är dyrt. jag kräks i hennes ansikte.
varför träffa henne? Egentligen den andra som jag är riktig vän med, vi har inte så mkt övers alls med blondinen i koben.

Sammanfatta nya året.                Klart.

Jag måste stoppa kroppen full av substanser. Jag ger vika. Kan inte hantera känslorna. Att bedöva med preparat är överlevnad just nu, att hålla fasaden uppe är livsnödvändig. Blir äcklad av att svara på frågor, dom vet ju alla svaren. Så för att undgå diskussioner och jobbiga blickar, bedöva, sminka ett ansikte, spela så det ryker. Underbara talang för falskhet.
Vad hade dom sagt om jag blotta mitt inre?

Till det positiva, jag har fått ett erbjudande. Om jag kan skrapa ihop 15 000 så kan jag behålla livet, det är så det funkar ska ni veta, extrem stimulans som röjer undan alla tankar och känslor av hat, meningslöshet, värdelöshet, panik och inombords tårar. Kommer en sådan undanflykt får det kosta vad det kostar. Jag lever redan på gränsen.

En annan del av samhället..

Att vara hemlös är bland det jobbigaste jag har upplevt. Det är kallt ute och kallt har fått en ny innebörd. Jag gick till Central stationen i Uppsala för att döda lite tid. Jag tänkte att jag ser väl ut som någon som ska med tåget minus mitt blåöga och fläskläpp kanske. Jag satt där och efter ett par minuter kommer det äldre personer som levt som jag fast plus 10 år. Att lyssna på dom och höra hur deras liv ser ut berör mig verkligen. Jag funderar om dessa är mina framtida vänner? Att jag har vänner har gjort att jag har haft en soffa att sova på men att känna sig som en belastning gör att det är fruktansvärt att ens ta så mkt utrymme som ens en soffa. Det var länge sen jag åt riktig mat och varm mat nu. Psyket är slutkört. Att inte ha en mobil begränsar mig mest just nu, jag får inte kontakt med min SSK. Tankarna snurrar kring självmord då jag inte kan se en utväg från det här. Finns ingen livsgnista kvar. 27 år. jag trodde att livet skulle bli bra mycket ljusare efter allt jag har sett och varit med om. Men min sjuka hjärna förstör varje möjlighet till stabilitet.

död

Nu sprutar tårarna och kroppen i sjuka skakningar av ångest. Ansiktet blå slaget av självhat. Text kan inte beskriva hur jävla ont allt gör just nu skriker ett monster där inne den måste ut ut ut.. Så jävla skamsen döda mig!!!!!!!!!¡!!!!!!!!'!!!!!!!!'

Farväl styrkan att orka att kämpa. Farväl hoppet om att någonsin få ett år utan denna nedgång.
När all ondska och hat i världen strömmar in i min öppna kropp som det gör är det svårt att sortera och stänga av. Det tar en stor tugga av mig. Vem säger att det blir bättre? Tio år av upp och ned, hur mycket orkar våra kroppar ta?
Jag är med min absolut bästa vän men inte ens hon ser eller förstår. Jag kan ju alltid le och prata. Varför kan jag inte lägga mig ner och skrika så att bara någon kan slita ur denna djävul som äter av mig. Dövar mig med det som finns nu, alkohol. Fan detta sprit land. Fan ta min ångest och min förlorade livslust.

Jävla tomhet och meningslöshet som invaderar min hjärna. Missar dessutom en tid hos SSK för att jag inte kan ta mig någonstans. har inga pengar alls ingenstans att sova jag orkar fan inte det här längre. vet ni hur skört det är egentligen.

Sveriges verklighet

till panik

sitter med panik i hela bröstet just nu. döden flåsar mig i nacken. det är så nära. ingen förstår att orden inte går att säga. det är så lätt att le och inget visa. jag kan skratta mer än alla andra när jag vill. det är min största synd. vill en människa dö så är det så lätt så skrämmande lätt att  jag får rysningar över hela min kropp. men vi är ambivalenta vi alla människor är. det räddar vissa, de känslor som säger du dödar någon annan med oss. när det släpper är det då vi känner så här? rädd för mig själv måste ut måste bedöva mig önskar att jag kunde få ut känslan här kan inte säga den till någon.

vill inte

Hittade lite gräs i väskan från U.S. Lyckan är total om så kort.

Cynisk

Nu börjar energin spruta ur mig fast inte på det där härliga sättet. truten går i ett och rastlösheten som detta tar med sig är utanför människans natur- jag kan promenera i 3 timmar och måla 400 tavlor men det hjälper liksom inte. allt är fortfarande helt sprittande i kroppen.

Idag ska jag iaf umgås med en gammal vän som jag inte har sett på över ett år, ska bli kul. stimulans om så i en liten dos. fick en super fin bild idag från USA och smärtan i själen när man ser härliga stunder från förr har inte en bra inverkan på mig. jag sörjer bara det roliga som har varit för att det är så grått och hemskt nu. jag hoppas mellan många ämnen, ännu flera i mitt huvud. det är som med min far, i hans natur är det onormalt att inte ha ett fast jobb och lägenhet. jag vet att det är HANS bild av livet. sist jag provade det hoppade jag rakt ner i en gruva. överlevde även det. om meningen med att gå upp på dagen försvinner så försvinner även jag väldigt fort.

så många

har hittat ett forum för bipolära. det är så sorgligt att se hur många som mår dåligt och har den här skiten- jag är fort i det stadiet att  jag inte tror att jag är sjuk. jag vet att jag betett mig och varit är helt galen men kan inte säga acceptera att det skulle vara bipolär? senast i somras var jag inlagd, jag tjatade till mig en läkartid på avd men det enda jag gjorde var att skratta helt hysteriskt hela mötet, läkaren var ny och tittade på mig, tillkallade en kollega som var äldre, denne läkare kollade endast på mig och sa: du blir kvar kvar här.
i efterhand så ser jag att jag var helt knepig, vem är så? men jag kanske endast var trött? sen alla gånger av impulsivitet är kanske också något annat? jag vet inte. men jag vägrar vara sjuk. jag är frisk men förstår att vi bara är bortskämda idioter här i sverige som inte förstår hur man lever. därför blir vi tokiga emellanåt.

Satans verk

att vakna är ju så jävla fantastiskt. kan ju vissa tycka. jag vaknar upp till ingenting. jag vaknar för att inse att när jag kliver upp ( i detta tillfälliga hem) så har jag ingenting att fylla min dag med.
men tro inte att jag är av den lata sorten som bara klagar, nej nej. när jag säger ingenting så är det jag gör troligtvis hur mycket som helst för en annan människa. men jag behöver den där kreativa, extrema själsliga upplevelsen för att få huvudet att sluta snurra.
när jag är så här på gränsen till att rymma iväg, göra illa mig själv, ta livet av mig, så är det så sjukt svårt att hitta det lilla som lindrar lite. innan hade jag troligtvis hällt i mig vin och div andra bersusningsmedel men jag är trött på det tillfälliga. ist tog jag en bil och körde fort fort på små vägarna så fort att hjärtat slog hårt i bröstet men hjärnan blev stilla.
om jag inte tar kniven till min egna strupe så kommer mina handlingar antagligen ta mig till samma ställe ändå.
heja livet.

Efter dagen kommer natten.

men jag kan inte sova. vrider mig i sängen och ilskan över att hela tiden vara vaken gör mig en aning galen. paranoid och misstänksam. jag tror att jag är på gränsen till psykotisk. ge mig sömn. hellre en skär depression än den här upp och ned gången av mani till dödslängtan. jag orkar snart inte mer.

Dunk Dunk Dunk.. huvudet i väggen. snart väcker jag hela gettohill.

En massa mening med livet

Vad är mina drömmar om livet? Vad är det som får mig att le åt den löjliga känsla i kroppen som får mig att inse att jag älskar livet?
Vad är våran existens?
Jag slutade min tidigare blogg. Vad gav den mig?
Vad är den oroande känslan i kroppen vad vill den säga till mig? Den får mig att kvida och gråta. Är det meningen med livet? Hur orkar vi alla upp och göra våra måsten och meningslösa ting.
Vad gör det för nytta att kalla mig psykisk sjuk, när varken mina känslor eller tankar förändras av denna stämpel av mig? Den förhindrar mig att acceptera att detta är jag. Har jag inte rätten att känna som jag gör för att det är en sjuk del av mig? Hur kan jag vara sjuk? Det enda jag vill är att ha stimulans och acceptans. Att leva är en skör linje till att egentligen dö.
Idag vill jag dö. Som igår och dagarna innan det. Den mörka slöjan ligger runt mig och de tunga molnen som omger staden bekräftar bara att mina känslor och tankar är i högsta grad sanna. Jag skriker rakt ut till världen att det inte finns mer att ta! Det sticker av ilska och sorg i min kropp, är detta allt?

Frihet i köttslig form. Jag log.