försöker att inte skrika. gårdagen var svart av ångest och panik. läkaren hatar mig, framgick rätt bra på morgonens samtal.. jag stryker omkring i korridorerna, enda sällskapet är mina tankar som hade varit bättre om jag varit utan.. efter långa samtal med hårda ord fick jag iaf slippa extra vaket.. jag vet inte vad som händer med mig, men fångas som i mitten av verkligheten och mina tankar. börjar att bli galen på riktigt nu. /Lilly