Kärlek i livet

Jag är så fylld av känslor, kärlek, vännskap, upprymdhet! Hela sommaren har mitt lager fyllts på. Jag lever! Andas och är en av dom mest fridfulla och lyckligaste människorna just nu. Det är så skört vilket gör det så vackert. Har hittat min livs väg igen och stadigt samlar jag ihop mina bitar som spridits och bygger upp mina drömmar! Dom är här och jag surfar på livet! 

Vägen till framgång

är genom silversked i käften när du föds eller blod svett och tårar genom livet. Jag hade den andra vägen att gå. Jag kunde ha slutat som ett ner knarkat vrak och jag förstår att vissa tror jag det är sådan människa jag är. Och absolut om man enbart känner mig genom den här bloggen! Som är djupt begraven av min ångest, självhat och förödelse. Livet är jävligt enkelt, eller ibland nattsvart och smärtsamt. Jag fattar inte ibland vem jag är, när jag kommer ut ur den svarta dimman. Den här gången fick jag INGEN hjälp. Det tog mig därför 3 mån extra att hitta mig själv igen och bygga upp livet. Nu kämpar jag stenhårt, jag jobbar så fingrarna blöder! Jag har en bestämd framtid år mig själv som är ljuv. I all den lyckan jag känner inför det här, skruvar jag mig i ångest över allt meningslös jag är, saknaden av personlighet, pengar, finess, stjärnglans så är jag sämst, ful, tråkig, meningslös och undrar varför jag ens lever. Samtidigt som jag älskar mig själv, jag är bara jag, glad, galen, säker, målinriktad, går min egen väg, vänner, jobb, ser ok ut. Varför är jag då så jävla SKEV HELA TIDEN? 

Fuck me

Är allt okej? 

VARFÖR I HELVA JVÄVLA VÄRLDEN var jag tvungen att fråga det? Kunde jag inte spela cool? FÖR EN GÅNGS SKULL?! Dö jag dö!

Nyktert läge

Ska hålla mig nykter, spik! Livet går bra lugnt harmoniskt. Men fan vad jag lever rövare emellanåt! 

Landat

Jag var verkligen borta och flög. Bortom allt förnuft. Jag har landat, tack och lov stadigt på båda fötterna. Ekonomiska akut problem går att lösa och framtidens planer lyser. 

Jag är på något sätt tillfreds med tillvaron och jag är omgiven av fina vänner. 

Ska kämpa på nu! Fortsätta mot ljuset som har blivit så ljust pågrundav allt mörker jag hela tiden hamnar i. Droger alkohol skuggar mig fortfarande, mörka minnen och självhat. Men jag mår ändå så bra att livet fungerar!

PAIN

Jag älskar saknar honom så mycket att det gör ont.

Annars är livet jävla fantastiskt sen några veckor tillbaka. ❤️

Skam

Utsatt övergrepp psykos självhat anklagad. Vilka tror ni utsätter sig för sexuella tjänster? Välmående flickor med täta plånböcker? Nej äckliga människor som mig själv. Som sedan sitter i polis förhör och skakar, överdoser, självskadande, drog missbruk och självhat. Man göder sitt lidande till den grad att man inte orkar mer. Jag funderar hur jag ska bli någon annan. 

Känslor

Ångesten kryper på.. Jag satt och övervägde att hoppa från balkongen. Tänkte endast: vad skönt att försvinna. Jag hatar mig själv, jag gör så sjuka saker. Inte medveten tappar greppet om mig själv. Vaknar upp och intalar mig att allt är en hemsk dröm.

Kaos fröken

Så snabbt blir det kaos. En sväng till sjukan, minns så konstiga saker.

Till helgen flyttar jag ut på landet. Bort från droger, storstad, alkohol och mitt galna liv. Flyr.

Jag gissar att jag har en LVM anmälan på mig så jag gömmer mig. Byter nr och försvinner lite lagom snyggt från jordens yta. Läste på lite om att dödförklaras. Hur man nu ska gå till väga.

Följ mina drömmar

Okej, livets hårda test nästa vecka. Sen ska jag vända detta elände! Jag ska följa min dröm om att leva fri och ute i det vilda. Göra det jag älskar. (Vilket jag inte kan skriva här) jag ska börja på min bok någon vacker dag och berätta för världen hur det är att leva i min ångest och panik. Varför det har blivit så. Varför jag lidit, varför livet ser olika ut för människor. Jag har kämpat och det är en lång kamp kvar! Men jag ska bli stark, hitta mig själv och leva ett liv som ger mig glädje. Långt borta från alkohol, elaka människor, materialism och makt. Jag ska hitta min inre gudinna och bli vän med henne. Ta hand om min kropp och låta den läka. Kommer ta många år, men på den vägen kommer jag växa mig stark och komma ut på andra sidan. Där kärlek och lycka väntar på mig! 

Självdör

Helvete. När ska du lämna mig? Skiter blod, kramp i magen ryggen. Hela rummet snurrar och snart vet jag inte längre vad jag ska göra.

Jag är så ledsen för så mycket saker, men har aldrig energi att bearbeta eller komma över det. Jag önskar att jag kunde byta person och börja om på nytt långt borta.. Jag gråter mer än jag andas. 

Utslängd, trasig

Hemskickad. Jag är så trasig och förstörd. Infektion i kroppen, fula sår och svår PTSD. Jag ligger i frossa i sängen och halucinerar lätt. Undrar om psyk gjorde rätt som skickade hem mig? Inga pengar, medc eller stöd. Jag känner mig lämnad att dö. 

Psyk

Efter veckor, endast ett svart hål med värkande kropp vaknar jag upp i sjukhussängen. Med stygn, paranoia, panik, ångest, förvirring. Nästan strypt mig själv på toan och nu inflamation och smärta överallt. Jag är beredd att ge upp och bara dö. Jag är så äcklad av mig själv och snart kommer den där jävla rättegången också. Jag klarar inte av mer nu. 

Otur, oflyt, eller bara livet?

Kan saker gå mer rakt åt helvete? Hur kan jag ha lyckats med att ställa till det så här? Jag kramar i abstinens. Skyldig 12000. Feber inget jobb. Pank. Ledsen. Arg. Mens. Störd. 

Dö gå bara och dö. 

Allt har varit så kaos/kul/urspårat senaste 2 veckorna. Verkligheten gav mig liksom käftsmäll utan hänsyn och jag har inte riktigt kraften Att hantera livet.

Längst ner

Mår apa mår skit vill bara dö 

Knark dimma

Vart är verkligheten? Vill aldrig sluta. Aldrig. Ångest, våldtäkt, rättegång, framtid borta jag hälsar nutiden ned öppna armar.. Inga känslor bara njutning. Vem vill inte må så här. Svara mig det. 

Verkligheten

Välkommen tillbaka till verkligheten. Alltså en vecka har gått. Jag vet inte ens vad som har hänt. 

Går sönder

En kväll av enbart smärta. Jag vill inte vittna. Jag vill inte sitta i rättssalen och se äcklet som tog sig rätten att ha sex med henne. Att resa sig upp och trycka ner sin hand innanför mina byxor, kyssa mig när han höll fast mitt ansikte. Hur jag tittade på henne och bad. Att dom skulle skynda sig dit så vi kunde slippa kräket som gjorde oss illa. Allt gick så fel! Jag vill skära ett stort djupt sår på mig själv för att slippa tankarna, bilderna som får mig att skaka. 

Fan ta det här livet!!! Jag vill inte! Men måste klara 3 dagar till. Sen är alla mina saker uppredda. Då kan jag med gott samvete göra precis vad jag vill. Kämpa fortsätta leva eller bara säga hej då till all den här skiten.

Ångrar mig..

Jag vill inte sitta och vittna. Jag vill inte prata. Fy fan så vidrigt allting är. Vill helst glömma. 

Syndar

Så underbart. Strosa runt, 40 mg stetsolid 4 glas vin. Myser. Letar presenter jag bryr mig inge om ngt. Jag bara dimmar runt jag mår bra. Fuck you all. 

Spelar

Jag försöker att inte skada mig eller trycka i mig droger och alkohol. Genom att isolera mig från den värld där jag har tillgång. Men det är svårt när humöret hela tiden svänger och tankarna hela tiden återkommer till droger, skada mig och allt annat som gör mig till ett monster..

Den perfekta familjen

Vi var väl det. Så fina barn och perfekta. Nu ser jag bara skärvor och jag är den som har förstört allt. Allt allt allt!!!!

Livet

Mitt liv. Vad är det? Jag kämpar mig uppåt, tro mig. Varje dag. Men sen så faller allt och där står man återigen tom. Jag ska börja ett nytt liv nästa vecka, ny stad och förhoppningsvis jobb. Jobba massor är planen. Det kommer bli en omställning och jag hoppas att med lite hjälp av mediciner så ska jag klara mig. 

Tyvärr så ligger självmordstankar och ångest och kryper längst ryggraden där ingen ser men idag är de under kontroll. Jag ser så normal och stark ut, önskar att någon kunde förstå att så är det inte. Den hemska nattens minnen besöker mig och då försvinner min blick. Jag önskar att allt bara kunde försvinna och jag bara ska kunna må bra på riktigt. 

Jag har bestämt mig

Jag vet hur jag ska göra nu.. Jag har bestämt mig. Känns så skönt.

Fan fan fan

Nej nej nej.. Jag kan inte. Hur ska jag orka? Hur ska jag klara av det här? Jag spelar men snart så går det inte mer.

Äcklad

Så förstörd över allt. Känner äckel som gör att jag vill skära sönder mig helt. Mannen sitter åtalad och jag kan inte se hur det här ska gå. Från lördag tills idag är allt bara ett töcken av skit. Polisen som satt hemma hos mig och ställde ingående frågor och som fick mig att börja tro att jag är till för att göra andra människor böttre. Kusin kommer hit, utan sällskap blir jag en vårdnad.

Försvinner bort

Alla tankar vilar, kroppen vilar och ögonen är tunga. Läpparna kittlar och kroppen är så varm och avslappnad. 

Alla dagar går ihop i varandra. Ögonen är så tunga men jag vill inte blunda än. Jag vill njuta för det är så fridfullt.

Allt jag hamnar i, det är slut nu. Mina skärvor börja bli för många.

Fy fucking fan

Polisen här och förhörde mig. Detta kan vara droppen i mitt patetiska äckliga liv. Jag orkar inte.

Livet går i spillo.

Vad ska jag göra? Lördags benzo.

Ork

Finns ingen ork. Att ta mig ut ur lägenheten eller göra något. Jag gör mig klar men ställer in allt. Jag är ett vandrande lik. 

Utväg?

Hittar ingen utväg. Jag fungerar inte kan inte tänka. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Måste hyra ut lägenheten, sätta mig i tunnelbanan och försvinna från jordens yta. Typ nu.

Helt tom

Söker hjälp jag sa saker jag aldrig sagt förtut. Jag bad om hjälp från att bli skyddad från mig själv. Utslängd. Ingen som frågade hur jag ska ta mig hem, ingenting. För att jag har en historia inom psykiatrin då har man ingen rätt till hjälp. För att jag hade pågående öppenvård så får jag ingen hjälp i mitt akuta skeende just nu när jag är rädd för vad jag kommer utsätta min kropp för. 

Så bra gick det

Efter allt så kändes det bara nej. Jag tog mig till psyk. Jag väntar känner mig avdomnad. Får jag inte stanna kvar så dör jag. Så här ser jag ut efter han band fast mig gjorde det han ville och jag gick tom därifrån. 

Gör min livs största resa

Att åka över Atlanten berör mig inte. Jag åker m tom ficka och överlever. Men en resa till psyk gör mig knä svag. Rädd för att avvisas när jag står på mina bara knän. Och just nu är jag så rädd så rädd att avisas och spendera en natt utomhus skakande av kyla, darra av rädsla och möta döden m söndriga armar. Åh Gud jag ber även dig hjälp mig nu. Jag åker dit själv snälla hjälp mig lägg in mig jag dör annars. 

Redo för försäljning

Jag går runt runt i lägenheten som jag vantrivs i. Jag pratar för mig själv, kollar mig i spegeln säger åt mig mig själv gör det inte.. Samtidigt skriker min ångest gör det! 

Jag tar på mig mera smink för som att täcka mig själv, sveper en stor klunk sprit till, tar två tabletter till. Önskar att det kommer ge mig nada minnen från vad jag kommer utsätta mig för..

Jag ska återigen ge mig ut och sälja mig själv för att ha råd att leva, i samhället jag vill ifrån. Vilken skev värld jag har skapat åt mig själv. Och vad det kommer ge mig är ett par hundra kronor i plånboken, 25 nya sår på mina redan skadade armar och ev ett ångestpåslag av hat hat hat. För ingen ser mig ingen bryr sig och ingen vill veta. För jag är parasiten i samhället och skulle ni stå brevid mig på tunnelbanan skulle ni aldrig reagera mer än tanken; söt hon är söt.

För just den tanken är det enda jag överlever på och får pengar ifrån. För att mitt inre inte fungerar, för att jag som person är borta. 

Hur mår jag egentligen?

Det känns som om jag inte riktigt får ihop mina tankar. Allt bara snurrar och jag får liksom inte ihop vekligheten. Det är som om det är höga murar runt mig som jag springer in i vilket håll jag än försöker gå. Jag är utmattad och helt orkeslös. Vill bara sova mig bort från allt och samtidigt samlar jag mod att avsluta allt. För det kommer aldrig bli bättre.

Finns ingen väg ut

För detta helvete jag befinner mig i är så sjukt. Jag vill inte finnas hur ska jag kunna säga skriva dessa känslor jag har?! Dom är inte ens verkliga för mig. Jag kan inte vara i lägenheten så jag har hittat ett ställe jag får vara ifred. Har stulit heroin (aldrig tagit det förut) och hoppas att njutningen som människor pratar om även ska bli min död. 

Panik efter läkarbesök

Det hjälper inte att prata med en läkare, det finns ingen hjälp! För samma jävla situation händer om och om och om igen! Att livet rasar och är skit, att man inte har pengar till mat. Att man hamnar i situationer där man skadas. Att alla tankar är mörka och destruktiva. För första gången på ett år vill jag inget hellre än att skära upp min armar igen. Med vassa vassa saker som skär så djupt som det går. För det enda man är är missförstådd och talförmågan när jag ber om hjälp försvinner. Jag kan inte yttra ett ljud om vad jag har varit med om och jag hatar mig själv!! Jag vet inte hur jag ska överleva, jag vet inte ens hur jag ska andas. Paniken jag har just nu är den värsta jag har haft och jag vill bara skada mig till den grad att jag önskar det leder till döden. När fan ska jag bli normal och fungera?!! Har ingenstans att ta vägen, vill vara ifred och ha sönder mig själv. Varför är det så här!!!!! 

Misshandel, förnedring

Skulle träffa en tjej som har råkar i knipa. Det blev att jag själv hamnade i knipa. Dom slog oss och tyvärr slutade det inte där. Jag ringde min vän som kom m sin kille och det blev ett besök på SöS. Jag var i dåligt skick. Rymde hem till min syster och jag vet inte vad jag ska göra med det här. Min vän tjatat att jag ska polisänmäla men jag vill inte gå igenom en sån här sak. Tjejkompisen är borta, jag får inte tag på henne. Jag lämnade henne och sprang. Vilken äcklig människa jag är. 

Dö försvinn lindra

Kör bara gör dig förlamad allt för att inte känna. Det går för tillfället. 

Destruktiv

Ingen dag fylld av kärlek. En dag fylld av destruktiva tankar och en vilja att sluta leva. Jag försöker övertala min del av hjärnan som så intensivt försöker mota bort tankarna på självmord. Jag har kommit så långt i planeringen att jag vet hur. Men jag har inte bestämt när.

Jag ser inte någon väg att komma ur det svarta kaoset jag är omringat av. Det går inte att lösa skiten jag satt mig i. Jag har nu 150kr att leva för och inte en kr som jag kan få in.

Detta gör att min enda utväg är att sälja min kropp och jag klarar inte av att göra det en gång till. För jag våldtas och efteråt är mörkret så tungt att jag inte klarar av att andas om jag inte karvar upp djupa sår som släpper ut demonerna.

Förstår inte hur jag hamnade längst ner i samhället och hur fort det går. Finns ingenstans jag kan vända mig för hjälp.

Världen

Det är detta jag vill ifrån. Jag vill leva ifred! Långt bort ifrån jättarna som använder oss som slavar och som förpestar hela världen. Jag vill inte vara en del av det. Jag vill leva i det fria! I oktober, då blir det verklighet! 

https://m.youtube.com/watch?v=ipe6CMvW0Dg&feature=youtu.be

Trubbel i sinnet

En annan sida av mig är hur mycket jag snöar in på världen. Hur industrin ser ut, människans idioti, kunsumtion och hur så många människor lever. När människan tar över all makt och plågar djur som vi äter ner malda, kemiskt fullproppade, levt värre än människor i koncentrationsläger. Vi köper detta äckliga kött, från en av världens största bov. För 10kr stoppar vi frivilligt i oss torterade djur, en smutsig industris väg till rikedom men slaveri för miljoner människor. Hur kan folk göra det?

Jag klarar inte av tunnelbanan, för man riskerar haldol spruta om man råkar le. Jag tittar aldrig på telefonen så blicken flackar vilt omkring mig. 

Jag använder inte Instagram så jag försöker utöva det live på gatorna. Detta resulterar att mina enda följare är polis och psykiatri läkare. FÖR ATT VI LEVER I EN SJUL SJUK VÄRLD! Där dyra möbler, dyra kläder, viktiga åsikter och en fantastisk yta är det ENDA viktiga. 

Gå ifrån dessa normer och du hamnar på psyk för att du inte accepterar världen. För att DU inte lever i verkligheten. Men vem vill vara i den verkligheten?!

Nykter

Det är rätt skevt att mina helt nyktra dagar blir oerhört uppmärksammade av mig själv. När jag går och lägger mig och liksom, shit jag är helt nykter. 

På det sen så är det svårt att sova då kroppen pendlar mellan extrem hetta eller kyla omvartannat. 

Jag har tagit mig iväg på arbetsintervju, den gick bra. Men får panik när jag tänker att jag ska prestera och faktiskt ha ett vanligt jobb. Hoppas att jag får det.

Det är mycket i livet som inte alls går bra just nu. Jag måste ta tag i att svara på mailet angående hyran. Självklart ska hon få sina pengar, men jag har INGA just nu. Hon kommer hata mig. Hata hata..

Men jag får bara tänka att det finns iget jag kan göra än att vara ärlig.

Läkarbesök på psyk nästa vecka, måste fråga vad dom kan hjälpa mig med akut just nu. För det spårar så fort.

Som väntat

Vårdcentralen ringde upp och sa att dom har avbokat mitt läkarbesök. Jag vart hänvisad till psyk. Det är ju kanon att man inte får söka hjälp på vårdcentralen.

Sen så var min handläggare sjuk så jag åkte till soc helt i onödan, -200kr. Tack för att dom hörde av sig.

Så nu sitter jag utan pengar till hyran, utan ett läkarbesök och en livslust som är raderad. 

Abstinens, panik, ångest, soc

Jag är påväg till soc för att be om hjälp. Ett inbokat möte och kan dom inte hjälpa mig med hyran så orkar jag inte mer. Det här är den sista energin jag har kvar. Dessutom ringt vårdcentralen för jag vart tillsagd att söka dit ist för psyk. Men vet redan nu att dom endast kommer slussa mig vidare mig till psyk och där kan jag inte prata. 

Sen en bakomliggande oro för att polisen ska vänta hos soc för att jag uteblivit från LVM möterna. Men den oron är nog obefogad. Har bara för mkt skit just nu att ta tag i. 

Panik

Nu börjar det tjatas om hyra. Jag har inga pengar!!! Vad ska jag göra. 

Jag åkte hemifrån, vill bara bort

Jag söker råd

Nej jag inser att det här funkar ju inte. Blev ensam hemma så då åker vinet fram! Men måste sluta. Bara att ta tag i det tänkte jag. Men fan inte går det så bra. Jag har ångest över allt och vill bara vara ifred. Nu kom dom hem igen så vinet fick jag gömma och nu så vill jag dö! 

Dö dö dö din jävel

Jag skulle behöva lägga in mig. Men det kommer inte ske. Jag mår så jävla uselt! Vill inget hellre än att inte finns längre. Men jag undrar hur jag ska gå till väga. Det är så mycket ångest och natten var bara så dålig vilket kaos! Det är ren tur att jag lever. 

Förstörd

Jag skulle kunna ringa polisen på mig själv. Jag borde avlivas. Jag kommer nog försöka. För nej nej nej den här natten den tog precis slut och inget har varit trevligt. Absolut ingenting nu vill jag bara dö har panik jag kan inte kan inte

Jag är hög, full och vill dö

Egentligen inga problem där. Allt väldigt klart. Dimman av röka lägger sig och verklighetens mörker våldtar. Jag åkte ju hit för att dö. 

Ruiner

Det går så fort. Så fort! 

På G till en annan stad, full, rökte. Glömde bort att jag rökt. Tog 50mg benzo med vin. Är på en buss. Jag skulle hjälpa, jag tror att jag kommer dö.

AH FRID

Lite frid i själen idag! Jag har bara druckit 3 öl och varit runt ÖVERALLT! Känns bra! Har inte sovit på två dygn så kan inte nog säga hur skönt det ska bli att sova inatt. Så slut..

Imorgon ska jag ta en lång promenix och dusha länge. Rehab.

Punkt. 

Vill inte vill inte

Han känner. Måste känna att jag hatar hans närvaro. Vet inte varför bara så stiff! 

Jag kunde ha dragit ut men jag gör det inte. För dom drogerna hade skapar kaos. Tillbaka på psyk. 

Jag vet inte nu men imorgon har jag lust att bara försvinna in i dimman igen. Fan för mitt sjuka jag!!!! 

Året jag dör eller lyfts

Jag klarar inte av det här! Jag måste börja jobba men jag kan inte ens gå utanför dörren jag skriker och gråter. Dricker det lugnande medlet vin för att sluta skaka av panik.

Detta kommer vara året jag blir bra eller dör. För alla dessa delar av mig som är itu blir bara större och större.

Läkarna känner sig maktlösa, jag måste prata med någon lyder det.

Vad är det som är så viktigt att säga? Jag kan inte leva för jag är redan död!

Allt som har hänt våldtar mig, allt som har med rutiner att göra kväver mig. Jag har slagit sönder varenda spegel i lägenheten och alla sår ser ut som fan.

Jag orkar inte mer nu!!!! 

Överleva omställningen

Vilken lång dag det blev. Närmare 3,4? Jag körde på och det var inte långt ifrån döden. 

Jag minns inte väldigt mkt men efter ca 38 tim var jag tillbaka på psykakuten. Jag har aldrig i mitt liv upplevt den ångesten. Jag ville göra allt i min makt för att leva utan den, döden var nära inräknad. 

Jag blev förvirrad och visste inte vad jag hette jag tror att jag svävade nära en psykos.

Massa benzo och sömn senare så är jag ute igen. För dom har rätt, inläggning hjälper inte mig. Enda är att jag inte skadar mig.

Min gamla överläkare kom ner och var med på samtalet. Jag reflekterade över en sak nyss som gav mig kalla kårar. Han sa: det är inte lätt men jag släpper ut dig. 3 år inlåst skulle kanske inte heller hjälpa. Men det är svårt att veta om jag tar rätt beslut.

Jag slutade andas nyss. För slog tanken honom att låsa in mig på Säter i 3 år? 

Jag är helt tras, jag är hög på tabletter, röka och vin. Jag vill inte bo här med dessa människor. Vill vara ifred och äta dricka allt som får mig att dö. Bara dö. 

Benzo

Då var man på tuben till T. Sen till Bålsta! Smacka i sig mer benzo och säga hej då till precis allt. 

Super packad

Bara super packad ska ut och vara galen i Stockholm. Jag vill bara kaosa!!! 

Svag

Jag släpper för impulserna. Laddat med 3 liter vin, tabletter. Jag orkar inte, dumt, men så är det. Har inte en chans att kunna betala hyran. Jag tänkte bara köra på tills jag dör nu. 

Skiter i allt.

Alkohol

Så sjukt. Har suttit hela morgonen med ångest som riktigt krupit runt i bröstet. Rastlöshet och stissighet, tog en liten shot och genast känner jag mig lugnare och bättre. Hur länge ska det här pågå? 

Hello Hell.

Fy fan! Benen kan inte vara stilla, abstinens är ett faktum. Pulsen slår mot strupen, ångesten klöser skiten ur mig. Prata med A är jobbigt. Fan i hela jävla livet jag går i kras. Stal tabletter. Nej jag har inga gränser kvar och NEJ jag kommer inte besöka soc. Det här kommer inte gå. 

Världen förändras snabbt

Efter samtalet igår så fick jag åka hem. Två läkare och jag råkade brusa upp mig. Helt enkelt bli arg när han drog upp självmordsförsöken om & om igen. Jag orkade inte lyssna.. 

Innan jag fick dra därifrån så skulle soc meddelas, han hoppades in i sista sekund att jag skulle bli LVM. 

Nu är jag ute.. Ska egentligen träffa soc i veckan men jag har inte en enda kr att ta mig någonstans för. Inte en kr på telefon heller så kan inte ringa. Detta betyder givetvis att jag inte kan äta heller.

Det är rätt mörkt just nu..

Jag lindrar med det som funkar bäst och finns tillgängligt.. Skulle du ha ett värdebevis ligga hemma, feel free att slänga in de på min lur.

/Dog hon inte av hängning så blir det av en mina 

Känslan

Den där känslan i magen som verkligen stramar av "hur ska det här gå". Ett nervöst, förväntansfullt samtidigt rädd pirr. Så känner jag mig just nu! 

Ska jag bli utsläppt? Ska jag få sippa på ett kallt glas vin? Måla lite? Skaka av mig känslan av att jag inte är något värt, den känslan som uppkommer när du vårdas under tvång och absolut inte får någon som helst vård. 

Så för fan. Låt mig gå nu!!! 

Sorg

Iskan har övergått till sorg. Det känns som om bröstet ska spricka upp och ut skulle svart smörja rinna ut. Det gör så ont för att jag sörjer mitt liv som bara blir värre och värre hela tiden. Jag försöker att tänka att det blir bättre och visualisera en fin framtid som faktiskt är möjlig men det går inte.

Idag har jag hållit mig lugn hela dagen, gjort en grym spellista på Spotify, tecknat och andats lite frisk luft. Men sen är den där igen, ångesten och hatet och sorgen är återigen utbytt.

Jag ber endast om en hjälpande hand!

Det enda jag ber om är lite hjälp.

Ett piller för att få mig själv att sluta klösa mig på armarna och slå huvudet blodigt.

Nej, det kan inte hjälpas. Är dömd till att lida och FAN ta den som skulle hjälpa mig bara för en sekund att må lite bättre! 

DRA NI ALLA ÅT HELVETE!!!!

Så mörkt

Jag blir tokig! Prat prat prat av gubben. Blir snart knäpp! HÅLL TRUTEN!

Helgen suger, tiden står stilla. 

Jag försöker bara sitta tyst och lugn, men det är svårt. Långt där inne är det stress, oro och förtvivlan. 

Jag medicinerar mig bättre själv. 

Här inne ska man endast hålla minen. 

Samtal med en jubel idiot

Hade läkarsamtal, som jag krävde att få då jag darrade och skakade av oro.

Jag förklarade att nu får du fan droga ner mig för jag blir GALEN! 

Han visade tydligt att han var arg för att soc inte satt akut LVM på mig, nu var han ju tvungen att ha ansvar över mig. Han försöker bolla bort den uppgiften. Tydligt. 

Han sa att han skulle samarbeta med en annan läkare angående mig. Även denna chest för att han inte vill ha ansvar. Tänk om jag skulle ta mitt liv? 

På lappen skulle stå: in your face!

Jag snacka till mig seruquel depå 200mg. Jag vill ta de på morgonen för att slippa alla tankar och ångest. Bilder av våldtäkt och misshandlar. Men det blev en kvälldos. Detta fixar jag ju till själv. 

2 långa dagar väntar. Nära att skära halsen av mig när jag duschade. Tänkte vad kan de skada? Men köpte lite choklad ist. 

Later 

Soc, LVM & bara jösses!

Då har dom varit här. Två svala kvinnor från narkotika enheten. Jag kastade ut läkarna x 3 och samtalet flöt på bra. 

Skönast var när jag vände mig om i korridoren och sa till överläkaren: ni behöver väl inte vara med? 

Han kollade chockad på mig och sa neeeej de behöver vi kanske inte nej. 

Så jag log, talade glatt, förklarade att jag varken missbruka eller knarkar. Det händer bara när jag mår dåligt i självmedicinerande syfte. Dom lyssnade och förstod. 

Så jag fick ett mild behandling, infinna mig 2 ggr/mån för urinprov i 2 mån. Annars brukar de vara 2ggr/v x 4mån.

Jag lyckades rätt bra.

Jag väntar nu på att få tala med läkaren och jag borde bli utskriven. Hepp! Det är fredag.

Jag har också klarat av att svara på samtal idag och textat vänner som jag inte har hört av mig till på 1 v.

Fortfarande galet godis sugen. Fuck!

Ja

Så här ser jag ut när jag sitter och våndas inför framtiden. 

Ett värdelöst läkarsamtal

Jag bad att få träffa läkaren. Det som sades: jag kan inte släppa ut dig, vad säger att det inte händer igen?

Jadu, inget. Men risken kommer ju finnas hela mitt liv.

Det är inte alkoholen som är mitt primära problem. Utan att varje stund jag stannar till i livet så kommer min pararella värld och våldtar mig. Minnen, tankar, känslor som inte finns när jag lever fullt ut. Ett recept lyrica skulle troligtvis göra susen.

Men sen så meddelade han att soc kommer imorgon ang LVM. 

Hade jag ens fått reda på det om jag inte bett om att få tala med honom? Troligtvis inte.

De senaste två dagarna har jag även fått fel medicin. Skulle ha sobril fick stesolid (tack) sen dubbel dos seruquel (tack) vilket underlättade denna dag.

Jag har seriösa cravings efter godis. Kan ngn leverera 1kg lösvikt med alla mina favorit sorter? Tack! 

Att vakna till samma helvete

Jag drömde sådanadär verkliga drömmar i morse. Jag kämpade för att uppnå något som jag inte minns vad det var. När jag vaknade med besvikelsen så blev den dubbelt så stor när jag var i sjukhus sängen. Jag tycker inte att jag borde vara här. Hur många gånger har jag inte varit inlagd så här och har det på lång sikt blivit bättre? Nej.

Intervallerna har blivit längre men samtidigt har mina handlingar blivit mer allvarliga. Jag orkar inte mer av det nu.

Jag har en livslång plan nu, jag ser tillochmed hur det kommer fungera. Men jag har två val.. Ett val som kommer ta ett år av mitt liv, men jag kommer bli helt skuldfri. Den andra så kommer jag att göra det jag vill men bli jagad av skulderna längre. Men jag kommer kunna beta av dom i långsammare takt.. 

Vilket jag än beslutar att ta så kommer det vara stress.. Men det kan komma att gå. Det ska gå! 

Ungefär så här stor är världen inne på en slutenvårdsavd

Säger bara att ett, ETT litet ord gör så det känns så här. 

Har idag så svårt att inse att för 4 veckor sen kom det tårar av lycka och jag var i armarna i den människa jag någonsin älskat. Liggandes i en kingsize säng med fönster som vette ut mot en av Amerikas största stad.

Då kändes de som om världen låg vid mina fötter, vi skulle överleva allt, skapa ett emperium tillsammans. Men jag gick i kras, och skärvorna är svåra att hitta och limma ihop igen..

Rent ska de va

När en neddrogad sisorenol gubbe vandrar lös på avdelningen är hygien på topp för oss andra. 

Jag blev plötsligt vansinnig och hälsade vårdaren som hade en smörgås i halsen:

-säg till läkaren att antingen ger han mig starka jävla mediciner eller frigång. 

-vill du träffa honom?

-nej jag vill inte träffa den formidabla idioten jag vill endast att du framför vad jag kräver så jag inte kväver mig med det smutsiga ask vattnet. För snart självdör jag. Bhää bhää.. 

JAG BLIR MER GALEN!!!

Sömn

Sova kan jag, tydligen hur mycket som helst. 14 timmar, BAAM! 

Jag sparar för övrigt alltid kvälls medc till morgonen (seruquel 300mg) och smackar i mig det. Jag klarar då av att sitta stilla som ett fetto och stirra blint på tv. 

Igår hände absolut INGENTING. Förutom lill tjejen som är här inne som vill ha vak. Får hon inte det så går hennes larm på toan där hon sitter med en liten skärva porslin och skrapar sin stackars hud. Sorligt. 

Jag vet inte om jag ska prata med den helt lågbegåvade läkaren idag. Jag gör en tyst bön att hemfärd är nära. Jag dushan tom håret idag. Med HANDTVÅL. Fan så mjukt det blir 😳 

Dränk mig i toan. 

Vad vill han?

Läkarsatalet gick ju allt annat än smidigt. Jag gick därifrån med känslan av att ha blivit påkörd av ett tåg. Han hade inga planer på att skriva ut mig. Ilskan bubblade i kroppen och i hatet och paniken som strålade igenom kroppen sulade jag en kopp rakt in i fönstret. Det sprutade porslin och efteråt så skämdes jag. Det är ju just självkontroll jag måste införskaffa.

En LVM orosanmälan slängde han in lite snyggt på slutet också, det gjorde ju dagen strålande.

Igår sparade jag min natt medicin och tog på morgonen när jag vaknade. Gjort så jag kan ha gått omkring och suttit stilla men nu börjar det riktigt krypa i kroppen.

Jag tänker på mitt vin som står i kylskåpet och drömmer efter varma mackor. Jag kan knappt tala för jag är rädd för att det endast är skrik som kommer komma ut.

Nej, nu ska jag smälla i mig lite rök och ev skrika lite iaf. Det kan inte göra situationen värre.

Fuck me.

Livet från den mörka sidan

Vakna vakna! Frukost och läkarsamtal!

Jag ramlar ur sängen och släpar mig till duschen. Orkar inte duscha håret.

Tar på mig de kläder som luktar minst illa och slänger i mitt andra par i tvätten. Ren=frisk.

Ångest över allt jag käkat senaste 2 dagarna så tar en mandarin till frulle. Ilskan byggs genast upp och läkarsamtal kl 15. Vad skulle jag upp och göra?!

Fan ta alla. Allra mest mig själv.

Formidabla jävla mähän till skötare! Nej jag är inte 5 år och målat en teckning på dagis. Jag är 27 år och min överaktiva hjärna går på högvarv av utmattning samtidigt som understimulans. Såklart jag har lärt mig konsten att spela lugn och samlad, vad tror ni jag har gjort de senaste 27 åren? Jag vill ut och supa, skrika och dö. Ni kan inte hindra mig.

Bara för att jag har kommit över självskadebeteendet skära så finns det andra metoder. Även den äldsta överläkaren skulle kipa efter andan om han visste vad jag gör för att stilla mitt självhat. 

Då var de söndag

Och små brudarna krossar dricksglas och kuttar sig lite. Dom kan ju inte riskera att bli utskrivna imorgon.

ORKAR INTE!! Jag är så dömande och arg. LPT vill stoppa upp de i röven på dom.

Imorgon ska jag ut.

Abstinensen vet inga gränser! 

Dog mer än vad jag överlevde

Efter att jag hoppade från västerbron skadade jag mina ben så illa att jag låg på intensiven i 2 veckor. Jag fick sen remiss/LPT till psyk i Uppsala eftersom jag är skriven där. Jag fick dagen efter åka hem efter ett leende, för lång journal sen tidigare.

Jag hängde mig igår i badrummet och vaknade i morse på golvet. FAAAAN!! Släpp mig fri från den här skiten!! Min sjuksyrra ringde och bad mig träffa henne. Jag kom dit orkade inte sminka mig så kom dit som ett äckligt spöke med svarta ringar under ögonen och bad bara om att snälla, ge mig hjälp att sova och slippa ångesten. NEJ. Jag fick förslag: du kanske ska söka till stadsmissionen så du får vila? Har du pengar mat?: nej. 

Usch det var tråkigt.

Jag sa: jag är bara här för att säga hej då. Jag åker till Stockholm och jag fixar hjälp bättre själv och kommer aldrig söka hos er igen. För den kalla handen ger mig bara mer fan än vad jag förtjänar. Jag går härifrån med större självhat än när jag kom.

Nu sitter jag i en lägenhet, som inte är min. Väntar på en snubbe som ska ge mig benzo och förhoppningsvis något mer. Hur jag betalar? Med min kropp. 

Jag ser inte någon väg ut!!

Mitt sista adjö

Jag klarar inte av det här. Jag har varit ledsen, otrevlig hela dagarna. Idag försökte jag tala med min familj om min situation men jag inser att dom inte bryr sig. Jag kan aldrig komma ut från det här. Mamma sa att jag måste tala om för A om mina skulder så han får bestämma om han vill ha mig. 

Jag har bestämt mig för att göra slut.  Mamma fick mig att inse, vem kan älska mig? 

Min energi finns inte kvar och jag tar livet av mig efter jag betalt hyran på måndag.

För det finns inte längre en utväg. Min syster sa; jag tycker inte ens synd om dig. Som om det är vad jag söker? Medlidande? Jag söker en lösning någon som visar att dom förstår min panik, stress och vanmakt.

M ringde och frågade om jag ville jobba i deras nya projekt. Men hur ska jag kunna göra det? Jag har förstört mitt liv. Jag har förstört det till den grad att det inte finns någon annan utväg än att dö. Tänk att jag levt 28 år, 12 av dom var okej. Sen har jag inte annat än gjort fel beslut, förstört för mig själv, förstört min kropp, min ekonomi, min existens. Med alla lögner som har varit så onödiga. Jag har grävt ett hål som jag nu bara ser som min egna grav. Inte ens min familj tycker om mig. Den enda som älskar mig är S med sitt oskyldiga sinne. 

Jag känner hur jag vill falla ihop och skrika när jag tänker på A. Tänk att den första människan jag älskat ska även bli min sista. Att han aldrig kommer förstå mitt beslut och att jag aldrig kommer kunna förklara. Han kommer sakta glömma mig och en dag kommer jag inte ens vara ett minne för honom längre. Dessutom tror jag att jag bär hans barn. 

Men jag har ändå gjort så mycket som har gett mig mer lärdom än vad de flesta människor aldrig får. Mitt sinne har varit så öppet och jag har givit så mycket av mig själv. 

Men nu står jag med ett tomt skal och ser endast en utväg. För kampen mot drömmen är för lång och kan aldrig bli verklig. 

Verkligheten just nu är att jag inte ens kan köpa mat när jag flyttar. Jag kan inte bära rena kläder eller ta mig till en arbetsintervju. Den onda spiralen har börjat och längst där nere är det så mörkt och kallt. 

 Hoppas på att döden är vad jag föreställt det till att vara. Varmt, lugnt, fridfullt och äntligen inre ro. 

Alla mina beslut har varit fel och jag kan inte ens känna mig ledsen för att jag sårar. För jag sårar mer av att vara här, runt vackra människor som inte förstår vilken smutsig ful människa jag är. Samtidigt som jag skriver mitt sista adjö och sanning tittar min mor på hockey bredvid mig och jag inser distansen vi har mellan oss. Trots mina försök att prata när vi varit ensamma förstår hon inte mitt inre, min kamp. Pappa hatar mig, jag känner hans avsky. Det som gläder mig är att min lillebror börjar bli en underbar människa och jag vet att utan mig kan dom ändå vara starka. 

Jag föddes för att dö. Jag har vetat det hela mitt liv. 

För första gången på över 2 veckor känner jag mig trött, riktigt trött och den här natten önskar jag inget annat än få sömn utan mardrömmar, förvirrande uppvaknandet och en massa panik.