hur ska jag kunna berätta? det som utlöst denna nedåt spiral som tuggar sönder mig. jag skulle ha varit ute på mitt livs äventyr, ist så sitter jag efter ett läkarsaltal med ångest och självhat upp i svalget. förlängt LPT ist för att simma med valar.. jag kan inte jämnföra kontrasten över detta misslyckande som var så livsavgörande. känns som jag är redo att lägga mig ner och självdö. hej då världen ingq fler misslyckande, det här tog det sista ur mig.. allt allt allt går bara åt helvete vill dööööö/Lilly

alla färger är lite mindre vackra idag. gårdagens alldeles urflippade kväll har gjort att jag ifrågasätter min hjärna. jag skrev ner allt jag kände som i trans och vaknade inte fören pappret färgades rött, jag försökte slå ut demoner som åt av mitt bröst och skrek för att bli av med krampen i bröstet. alla vita sjukhus människor som sprang ut och in och mina egna tankar som våldtog mig. jag kände sån skam och förvirring.. läkaren ville inte tala med mig idag, ömsesidigt. jag har överlevt dagen med hjälp av benzo och ser mest bara mörkare och mörkare på framtiden, det började nog som värst igår när jag hängde i taket på best western och funderade hur fan jag hamnat där. lf

sjuka sidan vann.. sitter på en toa med sprit. sönderskurna armar och svart själ. ett absolut emo, fan att jag är för gamal för att kvala in som det.. detta är nog mer omfattande och galnare än vad jag trott. /brändast i stan L

frigång i en timme.. läkaren känner större vanmakt än mig själv. destruktiva sidan av mig själv är så.stark och jag ignognerar konsekvenserna av mitt handlande. det är bara ett kaos innom mig som måste ut. jag bara orkar inte bry mig. varför finns det inget som hjälper mig? skulle kunna avsluta allting idag bara, alla sanningar kommer fram och jag får ro. /Lilly

jag förstår ibland att vissa inte förstår och anklagar mig för hur jag mår, att det då slinker ur kommentarer som: ryck upp dig. jag har då liksom lust att skutta upp och säga, jamenvisst! låt oss gå och skriva upp oss till maran, ställa mig i 25 års väntekö till en lägenhet, vi drar till med en lobotomi också så kan jag skratta meningslöst till världens våldsamma lycka. jag försöker! jag försöker fan varje minut att se ett ljus!!! varför kan vissa inte förstå det?! läkaren satte in sobril för två dagar, sen en hatisk kommentar om att jag till imorgon ska ha en vårdplanering för mig själv. ja, enkelt! utskrivning och 1000 kr bidrag till en heroin överdos. fuck you! är det inte hans jobb att hjälpa mig? jag ser ju ingen framtid och orkar snart inget mer. /Lilly

äntligen är kvällen här, natten är enda gången på dygnet då jag under några timmar får ro. jag kan fort inte förstå hur läkaren resonerar när han plockat bort alla ångest medc, PTSD har blivit värre och plågar båda dagar och nätter igen. ska inleda psykoterapi trauma medans jag är på avd. det här betyder endast för mig att jag kommer bli tvingad länge att vistas här.. måste få hjälp mot paniken, varför kan de ej förstå det? känner mig så kränkt.. /Lilly

tillbaka på avd. blåöga och hopplöst ända fram till.slutet. är enbart behandlad som förvaring och jag ser inte vitsen med att vara här. får ingen hjälp ingen pratar med mig och självhatet har nått nya gränser. vill.och.kan.bara.skrika!

hysteri skriver ursäkta.. men är nämligen ensam och galen glöm inte det.. efter x antal stetsolid och vin har ågren släppt en aning. tror det blir att återvända till avd, the mission är avklarat, hitta hämta väskan som inehåller HELA mitt liv. efter en manisk episod i sommras då jag lyckades sälja allt jag ägde. hejja mig! hur ska jag orka börja om? kan ngn tala om det för mig? mys medmänniska från avd ringde, sa att jag skulle åka hem till henne hon är hemma på perm.. verkar vara ett bra alternativ.. snälla skriv bgt ngt så jag vet att Ni är där.. jag blrjar ifrågasätta min existens..

FY FAN. vette fan vart på världskartan jag befinner mig just nu vilse i ångest pannkakan/Lilly

ingen sömn i natt, den som själv har varit vaken 30 timmar vet hur kroppen känns inte tala om tankedelen.. jag darrar och vet inte vad jag ska ta mig till. nojjig och en aning paranoid.. kan inte fara tillbaka till avd i detta skick. hur ska jag göra nu allt blir bara fel..

som vargens byte slår pulsen som trummor genom min kropp. dock är inte blodets pöl orsakad av överlevnad av djur. det jag kämpar mot är min egna själ som slåss mot ångestens hårda hand. hur hårt han än slår så dör jag ej, jag skriker åt min mörka djävul att lämna men som i hämndens namn kramar han min strupe. jag ger den sista trumman sitt slag och ger framtiden något till det obestämnda, nattens vrede är svår att förutspå och dagens misslyckande än så tydliga. jag är snart förlorad i psykosens värld. paranoia är förrätt och döden bli min sista tugga. /Lilly

lågbegåvad personal lika med framgångsfull rymmerska. jag orkar inte ens tänka på vilket meningslöst emo jag beter mig som, gör för ont i kroppen för att tänka så. sitter i en pundar lya och bedövar mig m alkohol nu. väskan och orsaken till att jag stack var kvar. life can move on! vet inte om jag ska försöka ta mig tillbaka eller aldrig.. finner inget vett. Lilly

jag är ilska. tänker trots konsekvenserna avvika idag, kan inte sitta instängd här har miljoner saker att göra. arg arg arg

tvära kast likaså med mina tankar. läkaren och jag hade nog den sämsta dialogen på länge, lär av detta prata inte med mig innan lunch tid! han tvångsmedicinerar mig med abilify nu. effekt? dessutom är han så systematiskt bränd att jag på automatik beteer mig som ett barn. varför? jag kan bara inte behärska mig.. får ångest och skam över hur jag beter mig, hela tiden. vill skrika ut ett förlåt till hela männskligheten. tillbaka till tvära kast, får ev perm i helgen. slits mellan att vara duktig flicka eller bara köra på det enda jag behöver just nu.. droger och kaos. Lilly

min mentala ålder har sjunkit med 20 år, helt okej. då läkaren pruducerar självhat och blackouts hos mig så sker våran kommunikation genom lappar. jag vet inte hur han ställer sig till detta men efter hans uttalande att han funderar på att skicka mig till säter så vågar jag inte tala längre. hans motivering: jag har efter samtal med en kollega disskuterat ditt tillfrisknande, det oroar mig att dina tankar och känslor är dolda för oss och att ditt självskadande är det enda vittnet av din allvarligt hotade hälsa. mer en så behövs ej skrivas. jag rår inte på att säga något han planerade att skicka den här chocken på mig och har jag tidigare kännt mig våldtagen av psykvården var det här ren tortyr och massaker på min person. just nu sitter jag med blod rinnandes i ansiktet, att slå mig själv medvetslös var alternativet. finns ingen kärlek kvar i mig. Lilly

uppe tidigare än någonsin förr känns det som, helt svag trött i hela kroppen. SSK meddelade att strax är det dags för skink sprutan igen B12. väntas samtal m läkaren idag igen, känner en stor frustation igår hade han plockat bort alla meds efter jag fått en oxacand (?) så natten var en plåga.. tur var är det många mysiga medpatienter med trasiga själar man kan små prata med. blir fort förvånad över vi och - dom känslorna som uppkommer på avdelningen. ska hinka i mig mera kaffe nu, bli pigg sa jag! kärlek till er / Lilly

panikångest från hell. läkaren drog upp känslor och minnen allt blev bara svart.. soc öppnar en utredning angående lvm och livet bara rinner ur mig. ge mig styrka.

idag är en tung dag. känslan deppig har.övergått till extrem rastlöshet och smärtsam ilska i hela kroppen. kl 15 ska jag ha läkarsamtal och är helt nervös och illamående.. min ssk från öppenvården kom förbi och sa hej idag oj så glad jag blev! jag vet inte vad jag känner för livet helt snurrigt där uppe, jag kan inte se ngt som skulle kunna göra saker bättre just nu. vem ska man fråga om hjälp? /Lilly

nervös är en.underdrift. skräckslagen.. jag var övertygad om att få gå härifrån. LVM. JAG KAN INTE!! jag vill döda ngn troligen mig själv och alla hela mänskligheten. 4 timmar tog det igår att få lugnande. nu måste jag hålla mig lugn. hjälp mig jag kan inte göra ngt nu dör dör dör

here are cemeteries that are lonely, graves full of bones that do not make a sound, the heart moving through a tunnel, in it darkness, darkness, darkness, like a shipwreck we die going into ourselves, as though we were drowning inside our hearts, as though we lived falling out of the skin into the soul

äckliga avdelning äckliga intagna äckliga jag. hatar små emo brudar med psykbesvär se på mig. hatar den frånvarande.personalen som hatar sitt jobb. men allra mest hatar jag mig själv min manipulerande hjärna som äter av mig sjålv. undernäring är ett faktum nu, yrare yrast. ssk som jobbat senaste två nätterna hqr ej gett mig medc och sömnlös är ett faktum. telefon för gamal för att kunna skriva normalt. ljuger för alla nära och kära. brist på tilsyn på nätterna har gjort att jag vaknat av min egen panik och skrik och lugnat mig själv av att bita upp stygnen. min kropp är ett slagfält. jag måste ut jag är bara förvaring härliga psykvård. jag måste ut och knarka bort min abstinens och existens. mitt hår faller av och all glans är borta. jävla skit sjukdom och ematilösa plitar. hoppas ni mår bra! kram / Lilly

jävla äckel kärringar som jobbar här tar livet bara för att skjuta hat och skuld rakt in i dom för resten av deras liv!!! jag går sönder och krääääääks vad.i helvete är det hääääär?!?!?!!!!

fort tvångsmatad med meds och ett sinne som snart exploderar! lpt är röv. orkar. inte. vara. här.

inlagd på lpt, dryg telefon, självhat och enjävla massa stygn. panik vad för jävla problem har jag i huvudet egentligen

hjälp mig tågspåret lockar.

Nu tidens livsfrågor

Enda stunden som dagarna fungerar är när jag är ute på något. Jag flydde till Stockholm i helgen och hängde med några gamla vänner. Kanske inte det klokaste sällskapet när jag inte mår tipptopp men på samma gång är det just gamla knark och supar polare som jag orkar vara med. De som inte dömer mig eller tittar på mig på det där genomträngande oroliga sättet som familj och icke problem vänner gör.
Jag vet att jag snart måste ta tag i dom här problemen, det har börjat barka åt helvete med alkoholen, drogerna och måendet. Allt detta vet jag går hand i hand, utan det ena överlever inte det andra. Men kan inte.. Jag börjar bli misstänksam och orolig över min tankebana, det blir mer och mer mörka tankar på självmord. Ångesten att såra familjen och lämna små knoddarna kontras inte av samvetskval längre, det känns mer som jag skulle göra dom alla en björntjänst. När det är så många som dör hela tiden kan det inte vara så konstigt och märkligt? Jag vet faktiskt inte om det finns resurser kvar i mig eller en väg upp till ett bra liv igen. Jag har jobbat hårt på att gräva det här hålet som jag ligger i nu, hur skulle det annars kunnat blivit så djupt? Har inte många kronor kvar på kontot längre och sociala fobin och självhatet gör inte jobb sökandet till en dans på rosor direkt.
Men nu, nog med offer snacket. Jag har mig själv att skylla och mig själv att straffa. Undrar mest hur våra hjärnor kan fungera så olika? Varför blev jag så här? Det verkar inte finnas nån väg ut.

Muuuusiiic.. In i kroppen med dig! Mmm!

Första natten på psykakuten.

När jag sitter här och mår som slagna åsnor gör tänker jag på min första natt på psykakuten..
Räddning? Snarare ett hårdare slag än allt annat..

Jag hade hoppat rakt ned från en klippa men hamnade på en avsats några meter ner. Där i snön gick tankarna att det är så här döden känns, snön som sänkte min kroppstemperatur gav mig ilska mot döden som jag trodde var så kall och hemsk. När dom starka händerna tog tag i mig trodde jag att det var änglar som var arga.
I ambulansen dit var det bara dimma av förvirring, i väntrummet, i slussen efter väntrummet kom paniken. Paniken som tog ett stort steg in i mitt liv och sa hej, här är jag för att stanna. Jag var 18. Jag låg i en krampartat jätte skri i flera timmar. En äldre man satt vid min sida på golvet och sa att det kommer bli bättre. Jag skrek neeeeeej det blir det inte, dom var där, dom var alla där. Mamma, pappa.. Bror.. Dör... Sen efter många timmar är det en läkare som säger att han har tid. Jag befinner mig i mitt livs största kris och vill skrika åt världen att våldta och mörda mig. Han tittar på mig, säger: Hur mår du?
-Strålande med knivar som skär i allt som finns. Får jag åka hem?
Dörren stängs.
Han bemötte en 18årig flicka med sarkasm och förakt. Jag bemötte resten av vården av misstro, sorg, förtvivlan.
En säng, men någon annan som kvider av ångest. En som tar livet av sig på morgonen efter. Medlidande ögon och en rädsla värre en något annat.
Där sitter jag stilla, ensam, förlamad i 3 dagar. Sen med dragen utan förklaring till en annan avdelning. Där är alla 40 år äldre än mig. Jag blir tvångsmatad med nozinan, morgon, lunch, kväll. Jag minns tomt tomt tomt. Jag minns ECT narkos, socialtjänst.. Tåg... Tvång och 1 år förstört. Jag vill hem. Men tillsagd att stanna. Det är mörk jag blir tvingad och dom tog mer än bara min frihet.

Jag har ingenstans att vända mig när jag sitter och skriker ut smärta. Skär mig utan rädsla. Dricker utan förstånd. Planerar död utan eftertanke. För det som ska vara en fristad har blivit den mörkaste platsen i mitt liv. Inte ens döden är mer skrämmande eller mörkare än det. För förståelse, respekt och empati, de tre saker som ska finnas, existerar inte inom psykiatrins sluta väggar.

Going nuts

Börjar tro att jag börjar bli ett riktigt nut case. Jag är så seg och trög att jag ibland lägger mig ner på golvet och leker snigel. Det är en patetisk syn och inte tala om känsla.
Jag är förlamad inför framtiden, den har gått rakt ut i skogen ist för hur jag hade önskat. Nu är jag utan äventyr och hem. Jag är längst ned på listan av meningslösa människor, jag har delgivningsmän som jagar mig. Jag hatar impuls JAG som sätter mig i helt vansinniga situationer. Nu är det där kända ala svarta hålet lite väl ilsket grävt och räcker ända ner till djävulen han själv, jag råkar ligga i det där hålet. Satan bränner fotsulorna på mig när jag gör ett sista försök att ta mig upp. FUCK MY LIFE!!!!

Jag har insett att det är på riktigt. Blir så ledsen och rädd.. Att jag har pendlande känslor mellan död och liv är normalt. Men när jag befinner mig på en härlig plats och med underbara vänner men ändå slutar på sjukhus så vet jag att gränsen mellan ett farligt slut är nära.. Det är så här det börjar alltid men det har pågått länge den här gången. Jag har gett mig själv ytterligare ärr och en smäll på självkänslan. Vet inte vad som är det mest vilsna just nu.. Vet bara att jag förr eller senare kommer hamna inom psykiatrins väggar skrikandes och gråtandes. Just nu skiter jag i allt och letar bara efter något att minimera allt jävla lidande med.

Skjut mig i ansiktet

Jag har gjort det dummaste någonsin. Jag kan inte leva med det här.
Dör dör dör........