Enda stunden som dagarna fungerar är när jag är ute på något. Jag flydde till Stockholm i helgen och hängde med några gamla vänner. Kanske inte det klokaste sällskapet när jag inte mår tipptopp men på samma gång är det just gamla knark och supar polare som jag orkar vara med. De som inte dömer mig eller tittar på mig på det där genomträngande oroliga sättet som familj och icke problem vänner gör.
Jag vet att jag snart måste ta tag i dom här problemen, det har börjat barka åt helvete med alkoholen, drogerna och måendet. Allt detta vet jag går hand i hand, utan det ena överlever inte det andra. Men kan inte.. Jag börjar bli misstänksam och orolig över min tankebana, det blir mer och mer mörka tankar på självmord. Ångesten att såra familjen och lämna små knoddarna kontras inte av samvetskval längre, det känns mer som jag skulle göra dom alla en björntjänst. När det är så många som dör hela tiden kan det inte vara så konstigt och märkligt? Jag vet faktiskt inte om det finns resurser kvar i mig eller en väg upp till ett bra liv igen. Jag har jobbat hårt på att gräva det här hålet som jag ligger i nu, hur skulle det annars kunnat blivit så djupt? Har inte många kronor kvar på kontot längre och sociala fobin och självhatet gör inte jobb sökandet till en dans på rosor direkt.
Men nu, nog med offer snacket. Jag har mig själv att skylla och mig själv att straffa. Undrar mest hur våra hjärnor kan fungera så olika? Varför blev jag så här? Det verkar inte finnas nån väg ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar