som vargens byte slår pulsen som trummor genom min kropp. dock är inte blodets pöl orsakad av överlevnad av djur. det jag kämpar mot är min egna själ som slåss mot ångestens hårda hand. hur hårt han än slår så dör jag ej, jag skriker åt min mörka djävul att lämna men som i hämndens namn kramar han min strupe. jag ger den sista trumman sitt slag och ger framtiden något till det obestämnda, nattens vrede är svår att förutspå och dagens misslyckande än så tydliga. jag är snart förlorad i psykosens värld. paranoia är förrätt och döden bli min sista tugga. /Lilly