Jag har insett att det är på riktigt. Blir så ledsen och rädd.. Att jag har pendlande känslor mellan död och liv är normalt. Men när jag befinner mig på en härlig plats och med underbara vänner men ändå slutar på sjukhus så vet jag att gränsen mellan ett farligt slut är nära.. Det är så här det börjar alltid men det har pågått länge den här gången. Jag har gett mig själv ytterligare ärr och en smäll på självkänslan. Vet inte vad som är det mest vilsna just nu.. Vet bara att jag förr eller senare kommer hamna inom psykiatrins väggar skrikandes och gråtandes. Just nu skiter jag i allt och letar bara efter något att minimera allt jävla lidande med.