har precis svalt maten som serveras från den blå matvagnen. det är nästan symboliskt när dom slår upp dörrarna till den och korridorerna fylls av vandrande lik som hoppas att den vidriga maten som serveras ska göra dom levande igen.. sorligt.. annars är det skrämmande tomt på avdelningen, det ekar några enstaka fotsteg från vårdanarna eller en patient som funderar på antagligen samma sak som jag.. blir det någonsin lättare? idag så skrattade jag för första gången i närvaron av personal kändes befriande att visa mig mänsklig. nu är jag bara tom, känner mig som ett skal och suktar efter att få slå huvudet i väggen för att känna något. vad som helst. /Lilly