Farväl styrkan att orka att kämpa. Farväl hoppet om att någonsin få ett år utan denna nedgång.
När all ondska och hat i världen strömmar in i min öppna kropp som det gör är det svårt att sortera och stänga av. Det tar en stor tugga av mig. Vem säger att det blir bättre? Tio år av upp och ned, hur mycket orkar våra kroppar ta?
Jag är med min absolut bästa vän men inte ens hon ser eller förstår. Jag kan ju alltid le och prata. Varför kan jag inte lägga mig ner och skrika så att bara någon kan slita ur denna djävul som äter av mig. Dövar mig med det som finns nu, alkohol. Fan detta sprit land. Fan ta min ångest och min förlorade livslust.