En annan del av samhället..

Att vara hemlös är bland det jobbigaste jag har upplevt. Det är kallt ute och kallt har fått en ny innebörd. Jag gick till Central stationen i Uppsala för att döda lite tid. Jag tänkte att jag ser väl ut som någon som ska med tåget minus mitt blåöga och fläskläpp kanske. Jag satt där och efter ett par minuter kommer det äldre personer som levt som jag fast plus 10 år. Att lyssna på dom och höra hur deras liv ser ut berör mig verkligen. Jag funderar om dessa är mina framtida vänner? Att jag har vänner har gjort att jag har haft en soffa att sova på men att känna sig som en belastning gör att det är fruktansvärt att ens ta så mkt utrymme som ens en soffa. Det var länge sen jag åt riktig mat och varm mat nu. Psyket är slutkört. Att inte ha en mobil begränsar mig mest just nu, jag får inte kontakt med min SSK. Tankarna snurrar kring självmord då jag inte kan se en utväg från det här. Finns ingen livsgnista kvar. 27 år. jag trodde att livet skulle bli bra mycket ljusare efter allt jag har sett och varit med om. Men min sjuka hjärna förstör varje möjlighet till stabilitet.