Medans livet står stilla fortsätter tankarna att arbeta. Det känns som om jag är en glömd person som egentligen inte har någon mening med att finnas. Hemsk och elak tanke. Jag vet inte om det räcker att stå ut i några månader om sommaren kan göra allt bättre, då har jag iaf ett hem för 3 månader... Vet inte om tillståndet är kemiskt eller materialistiskt. jag vill inte äga ha saker, men jag vill samtidigt inte frysa huttra ute i snön, så svart vitt är inte verkligheten än.

Ska träffa gamla vänner idag, det är alltid mysigt men irritationen kan gnaga hål på mig. en person lever ett liv som är så långt ifrån mitt och innehåller all dålig karma enligt mig. däremot kan man inte säga något medans hon pladdrar på om sina design väskor sen i nästa sekund att barnvagnar är dyrt. jag kräks i hennes ansikte.
varför träffa henne? Egentligen den andra som jag är riktig vän med, vi har inte så mkt övers alls med blondinen i koben.