Cynisk

Nu börjar energin spruta ur mig fast inte på det där härliga sättet. truten går i ett och rastlösheten som detta tar med sig är utanför människans natur- jag kan promenera i 3 timmar och måla 400 tavlor men det hjälper liksom inte. allt är fortfarande helt sprittande i kroppen.

Idag ska jag iaf umgås med en gammal vän som jag inte har sett på över ett år, ska bli kul. stimulans om så i en liten dos. fick en super fin bild idag från USA och smärtan i själen när man ser härliga stunder från förr har inte en bra inverkan på mig. jag sörjer bara det roliga som har varit för att det är så grått och hemskt nu. jag hoppas mellan många ämnen, ännu flera i mitt huvud. det är som med min far, i hans natur är det onormalt att inte ha ett fast jobb och lägenhet. jag vet att det är HANS bild av livet. sist jag provade det hoppade jag rakt ner i en gruva. överlevde även det. om meningen med att gå upp på dagen försvinner så försvinner även jag väldigt fort.