sitter med panik i hela bröstet just nu. döden flåsar mig i nacken. det är så nära. ingen förstår att orden inte går att säga. det är så lätt att le och inget visa. jag kan skratta mer än alla andra när jag vill. det är min största synd. vill en människa dö så är det så lätt så skrämmande lätt att jag får rysningar över hela min kropp. men vi är ambivalenta vi alla människor är. det räddar vissa, de känslor som säger du dödar någon annan med oss. när det släpper är det då vi känner så här? rädd för mig själv måste ut måste bedöva mig önskar att jag kunde få ut känslan här kan inte säga den till någon.
vill inte
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar