verklighete har hittat mig. jag ficl idag smaka på verklighetens svarta piska att besöka en läkare utanför psykiatrin var så skambelagt. förstår inte varför men rätt som det var så ljög jag om mina meds och han tog bort dom allihop, så där bara. tillbaka på avd skrattade jag nervöst över mitt betende och insåg att jag aldrig kommer identifiera mig själv med psykisk ohälsa, jag skäms och vet inte varför. jag som tom varit ute i skolor och föreläst om smärtan som min sjukdom plågar mig med.. vad hände? jo, jag vill bara vara frisk och må bra ute i vårsolen. jag vill inte ha nya röda ärr på min kropp eller ständiga nedvärderande tankar om mig själv. just där, mittemot denna tillknäppta läkare sa jag nej till hela mig själv och just nu vill tårarna bara strömma ner för mina kinder. tre månader har jag varit på avdelningrn nu. Jag vill ut!!!